Jag kan se på min besöksstatistik att väldigt många söker sej till min hemsida för att titta på filmen om Green - Den sista orangutangen. Det gör mej minst lika glad som när någon kommer hit för att läsa om mina böcker. För övrigt kan jag meddela att Mats Strandberg vann det skönlitterära priset på årets Gay-gala med sin senaste roman “Halva liv”. Läs den och kom sedan tillbaka till mej och berätta att den var fan så mycket bättre än Det stora svenska vemodet.

Och även om den inte var det så tycker jag att det finns en stor rättfärdighet i att gay-världen premierar “sina egna”. Det fanns en tid när jag skrev här och kallade hela gay-rörelsen för “heterofober”. Tja, va´fan tänker jag idag. Dom kan väl få vara det då. Liksom, med rätta!

Det är betydligt mer spännande att känna på ett omvänt utanförskap och vad det kan innebära, än att sitta och whinea över att en bok som (bland annat) innehåller en stor kärlekssaga mellan två män, inte får så lite som två rader i QX.

Gay-världen är kanske inte fullt lika öppen som ni tror (som jag trodde). Gay-världen har måhända fått jävligt nog av oss “heterosar” som sabbar Pride-festivalen och skriver eländig litteratur. Jag har pratat med bögar och flator som inte vill se ett “hetero-nylle” på Qruiser (QX eget forum) över huvud taget. Och på sätt och vis kan jag förstå dom.

Det dessa människor har fått utstå genom tiderna av förföljelse och hatbrott, står inte i proportion till vad jag känner när QX-redaktionen dissar mina böcker.

Så jag blir alltmer osäker på om vi “heterosar” har någonting att tillföra gay-nationen what so ever. Skulle inte tro det. Dom har sin egen litteratur, sina egna krogar, sina egna affärer och till och med bostadsområden. Man kan tala om integration och jämställdhet och dra upp vartenda förbannade normativ som finns beskrivet i det moderna historien, men där finns också en motrörelse. Och den har kraft!

Och att göra kopplingen härifrån tillbaka till orangutangerna, törs jag knappt.

Därför väljer jag att sticka mellan med ett litet läsarbrev.

Adoptera en orangutang

Green - Den sista orangutangen

Jag har valt att vara en tillgänglig person för mina läsare. Jag har mycket kontakt med människor som läser mina böcker och vill diskutera innehållet. Men lika spirituella som signaturen “Emma” är det få som brukar vara. Emma kontaktade mej igår och undrade om jag hade msn. Jag svarade “Nej”, och fick då följande svar:

“Hej Karina!

Okej tråkigt att höra. Jo jag är ganska nybliven lesbisk kvinna och jag vet att du har erfarenhet inom området. Undrar om du tycker att kvinnor i min situation till exempel borde raka sig under armarna eller om andra kvinnor vill att jag ska vara slät? Hur har jag kul nu utan mannen med snopen? Jag vågar inte ta för mig. Tror du är rätt bra på sådana frågor med tanke på alla döttrar som ränner.

Kram / Emma.K”

Tja, bortsett från att jag har ganska ringa (för att inte säja obefintliga) erfarenheter av kvinnor och deras armhålor, samt en del taffliga stavfel som bara känns alltför konstruerade, är det väl ganska relevanta frågor Emma kommer med. Jag lät helt enkelt hela min vänlista på Facebook ta del av innehållet i brevet och fick många glada kommentarer, inte minst från mina bögvänner Janne och Fredrik.

Fredrik skrev till exempel: “Ja, du Carina, när du vet hur man har kul “utan mannen med snopen” - berätta för fan! Jag dööör av nyfikenhet!”

Så var dagens skratt räddat. Tack, Emma! Men försök inte inbilla mej att du inte ens kan stava till mitt förnamn när det krävs att man stavar det exakt rätt för att det ens ska komma fram till min mailadress. Och nämn inte mina döttrar om du skriver till mej. Dom blir bara alltför smickrade över uppmärksamheten.

Härifrån blir klivet över till orangutangerna mycket enklare att ta, för jag tror att “Emma. K” precis som aporna på Borneo behöver någon som adopterar henne / honom. (Alla har väl redan genomskådat att Emma. K är en man!)

Nåväl, jag har fått tips om en jättefin sida där man kan adoptera sin egen orangutang. Gå in där och titta! Länken ligger under bilden. Där finns också länken till filmen om Green. Missa inte den om du ännu inte har sett den. Det kan inte upprepas nog många gånger. Ge Green en enda minut av ditt liv, och du är redan berörd. Filmen blev utsedd till blivit bästa film alla kategorier på Wildlife Film Festival i Jackson Hole 2009. Det gör mej gladare än någonting annat just nu.

Men det är klart, om ni ändå är här. Kolla gärna in boksidorna också!

P.S Nisse ville gärna dela med sej av en sång till Emma. K och alla andra vilsna lycksökare där ute i den stora, vidunderliga  pannkakan. Den är riktigt bra, faktiskt. Finns här. D.S

Trackback URI | Kommentarer RSS