Jag är verkligen en tillgång i varje hem. Not!

Man kan liksom ha mej, eller inte. I går fick Malou ha mej hela eftermiddagen. Och inte bara i köket. Hon fick ha mej i soffan, i serveringsgången (dom har sånt på Östermalm), i matsalen och i badrummet.

Det går helt enkelt till så när vi ses. Malou far runt och får en massa saker uträttade i lägenheten, jag går efter henne med en stol i ena handen och ett glas vin i den andra. Det är tur att vi har känt varandra sedan vi var barn. Hon ser nog snäll och rar ut på bilden, men oj vad vi har hittat på sattyg tillsammans genom åren.

Jag kan inte komma på ett enda ämne som inte vi har diskuterat, en enda sak som vi inte har gjort. Vi har bott ihop, rest ihop, spytt ihop, gråtit, skrattat, bråkat, badat, bakat och blödit ihop. Vi har rökt vass!

Det var en gång ute i skärgården. Vi var sexton år och ciggarna var slut. Vass!

På kvällen sedan blev det kräftskiva på grannön. En del hade med sej kräftor, vi hade med oss cigg. Malou försvann dock vid tiobläcket. Hon hade trillat från ångbåtsbryggan visade det sej.

En annan gång fastnade hon med häcken i ett källarfönster i Hässelby Strand. Allt det där kan väl passera som hyfsat normalt, men inte klockan 05.00 på julaftons morgon. Jag var givetvis på plats och kunde hjälpa henne loss. Det är lite så vi arbetar. Tillsammans…

Trackback URI | Kommentarer RSS