Nisse har praktik i skolan (hon går en linje med inriktning på hälsa och friskvård). Det är inte första gången hon är ute på en “riktig arbetsplats”. Förra året hade hon sitt livs första sommarjobb. Detta höll dock på att göra slut med hennes relation till “det riktiga arbetslivet” för alltid. Det var maten som knäckte henne. Varje dag kom hon hem med tårar i ögonen och berättade vad personalen hade blivit serverade till lunch. Jag skrev till och med en blogg om eländet. Så här lät det då:

“Nisse har fått sommarjobb, nåväl riktigt hela sommaren kan det inte bli för då kommer hon att svälta ihjäl!

Arbetsplatsen tillhör en del av äldreomsorgen i Waxholm, fast liknar mer någonting av ett dagcenter. “Gästerna” har väl inte riktigt alla indianer i kanoten och kommer bara några timmar om dagen. Då gör dom utflykter, sitter i trädgården och verkar på det stora hela taget ha det väldigt bra. Dessutom får dom Önskekost!

Vad detta skulle innebära hade Nisse inte en aning om när hon blev tillfrågad om att viga några veckor av sitt sommarlov för att arbeta med “gamlingarna”. Snart nog fick hon lära sej att personalen äter tillsammans med gästerna. Dessa behöver, precis som små barn, mycket uppmuntran vid bordet och en stark karaktär som kan visa hur en köttbulle ska tas!

Redan första dagen kom det ett samtal från Nisse. Hon väste i luren:

- Mamma för fan, dom äter l-e-v-e-r!

Allt sedan den dagen har samtalen fortsatt att komma. Förra veckan lät det:

- Stekt sill, jag smäller av!

Och i lördags:

- Alltså, jag pallar inte Pitepalt. Jag pallar inte!

Jag har nästan kunnat följa hur rösten långsamt har försvagats i luren vartefter veckorna har gått. I går eftermiddag kom bara ett sms. Det stod:

“Mamma, vafan är grissvål??? Jag dör för fan!!!”

Libanesisk flyktingsallad

Samma sak dagen därpå. Och nu började jag bli riktigt orolig över Nisse. Hon hade magrat och verkade ha problem med stavningen. Jag hörde mobilen pipa och läste, “Dagens rett, sej i kranvann och flygbulle. Vad FAN är flygbulle? Mamma hjälp mej!”

Som tur var gick tiden ändå ganska fort fram till sista arbetsdagen. Nisse såg ut som en nyss frigiven krigsfånge när hon kom hem från jobbet med en rykande hamburgare mellan händerna. Ordningen var återställd. Fram tills nu!

Nu är det praktik i skolan, och jag vet inte riktigt var hon har hamnat den här gången, men jag såg att det stog en burk sallad i kylen när jag skulle hämta ut mjölk till middagen. Jag läste på locket, “Libanesisk flyktingsallad” och jag kände kalla kårar gå längs ryggraden.

- Var kommer den här salladen i från? ropade jag till Nisse.

- Ica, svarade hon. Jag ska ha den på min praktik i morgon.

- Var i hela fridens namn har du nu hamnat? undrade jag och såg framför mej en amerikansk extremiströrelse med ett sjukt och överdrivet intresse för “hälsa och friskvård”.

- Jag tänker aldrig mer riskera Pitepallt, sa Nisse. Aldrig mera grissvål, aldrig igen pölsa!

Jag blev tvungen att plocka fram salladen ur kylskåpet och läsa en gång till. “Libanesisk kycklingsallad”, stog det.

Något säjer mej att jag börjar bli gammal, att jag behöver läsglasögon. Och värst av allt - jag är oförklarligt sugen på “flygbulle”!

Trackback URI | Kommentarer RSS