Feb 26 2010
Under över alla under
Med årets dräparförkylning installerad i respirationssystemet blir det inte mycket bloggat. Annars skulle jag kunna berätta om ett roligt möte som jag hade i veckan med f.d dramachefen på SVT, Magdalena Jangard, och regissören Maria Hedman.
Magdalena har tagit steget att starta ett eget produktionsbolag, och ville bjuda på fika i de nya lokalerna på Söder.
Maria Hedman är pro-rektor på Dramatiska Institutet, men fortfarande aktiv som regissör. Hon vann bland annat en Guldbagge för några år sedan.
Nu träffades vi bara för att stämma av våra långsiktiga agendor och kolla om där möjligen skulle kunna finnas utrymme för ett eventuellt samarbete i framtiden.
Magdalena har jag vid ett tillfälle (nästan) eldat upp i vårsolen på däck. En annan gång hamnade hon (då som Dramachef) i skottgluggen mellan mej och en regissör som inte drog jämnt. ALLS!
Nu log hon bara glatt och sa:
- Sånt där ingår i mitt jobb, Carina.
Jag kan väl delvis hålla med henne om det (förutom brännskadan, då), däremot är jag tveksam till om det ingår i mitt jobb att kriga med mer eller mindre rigida regissörer. Särskilt inte som jag är smått rigid själv och har en stark och lustfylld vilja att försvara mina manusarbeten.
Det har inte minst Pelle, min f.d förlagschef, fått känna på men, under över alla under, i arbetet med mina böcker har jag fått HELT fria händer att skriva VAD jag vill.
Det gillar jag!
Men självklart är det omöjligt att jämföra en bokproduktion med en filmproduktion. Det är många, många miljoner kronors skillnad. Eller som Magdalen själv sammanfattade julkalendern, Dieselråttor och Sjömansmöss.
- Det finns inte spänn utanför bild!
På så sätt flyter regi och scenografi ihop med skådespeleri och produktionsledning. Det är ju egentligen en väldigt spännande process med en oändlig massa människor inblandade. Ibland blir man helt enkelt tvungen att kompromissa. Men fy fan vad ont det gör!
Delar av produktionsteamet Dieselråttor och Sjömansmöss
Haha, Vi är nog rätt lika du o jag, ingen jävel ska pilla i mina texter. Jag glömmer aldrig när jag skrev inledningen till Kråkes kök (praktisk liten kokbok)
Jag skulle beskriva min första middag på Tomarp. Jag hade bjudit mina barndomsvänner o bett dem komma utan ungar. (jag hade sagt till i en månad i förväg) Jag ville att vi skulle få tid att verkligen prata och njuta av en trevlig kväll. Vi hade varit åtskilda under många år då jag bodde i Paris.
De tog med sig ungarna i alla fall, för att jäklas, typiskt svenskt!
Och när lille kalle sket på den nytvättade mattan redan till drinken så blev jag riktigt sur.
När texten skulle gå på korrektur fick min överamitiösa redaktör (småbarnsmorsa)
för sig att det skulle heta att lille Kalle gjorde stort på den ljusblå mattan i stället då rann det över för mig. UNGDÄVELN SKET faktiskt på min matta! hojtade jag till Eva Bonnier, min förläggare, som inte annat vågade än att hålla med. Den pryda redaktören fick finna sig i att ändra tillbaka. Å vadå skiter inte din unge nångång? undrade jag. Göra stort! Gud så löjligt.
Stå på dig bara, du vet bäst och är ordets mästare.
Fan också, jag glömmer alltid den där boken när jag är hos dej. Men du, vi ses ju på fredag!
Inga ungj-ar får följa med. En av dem spydde på badrumsgolvet i går. INTE okey!!