Håll i hatten

Ibland kommer en underbar liten bok i min väg. Det sker inte ofta, det ska jag inte påstå, och sällan i samband med en fantastisk lunch.

Men så plötsligt bara händer det!

Kråke, ni vet kalaspinglan på Karlaplan som jag jobbar med till och från, fick för sej att brassa på en schucker kyckling och till den serverades wokade grönsaker.

Eller, där i mellan ringde faktiskt telefonen – och det var då det tog hus i helvete!

Jag tror verkligen att Kråke älskar sitt jobb som hotellvärd och entreprenör, hon bara uttrycker det lite annorlunda än andra. Nu var det en gäst som ville komma upp i våningen och ställa in ett par väskor på rummet. Det krävdes en lång stund av övertalning innan Kråke släppte in henne.

– Klockan sex, sa Kråke barskt i telefonluren. Det är incheckning klockan sex. Inte tidigare!

Nu var det så att den här personen bara ville göra sej av med sitt bagage, ingenting annat, men Kråke höll redan på att elda upp sej till oanade höjder.

– Men vad fan har människor för problem? frågade hon upprört och slängde på luren.

– Dom vill göra sej av med sin packning, svarade jag stillsamt. Dom ska bo här, dom har sannolikt betalat för det och vill bara få komma in genom dörren.

– Det kan dom fetglömma, sa Kråke och klatchade till kycklingen med stekspaden.

Kråke har världens vackraste dotter, Morgane, hon är också jordens vänaste varelse.

– Nu ringer det visst på ytterdörren, upplös hon oss om försiktigt.

Kråke rasade ut ur köket med stekspaden höjd i luften. Vi hörde hennes steg försvinna i korridoren och vi sjönk långt ner på stolarna, beredda att snabbt försvinna in under köksbordet om det skulle bli nödvändigt.

– Hon skrämmer ju gästerna, viskade Morgane.

Jag viskade tillbaka:

– Har ni många gäster?

– Massor, svarade Morgane. Men alla vet ju hur mamma är… Det är mycket värre nere på Tomarp. Men där försöker vi lösa det så att Sophie svarar i telefonen.

Faktum är att Kråke har arrenderat ut hela hotelldelen av Tomarps Gård. Jag tror att det är jättebra! Men för den luttrade resenär som står pall för en utskällning helt utan anledning är jag alldeles övertygad om att man inte kan bo bättre än man gör hos Kråke på Karlaplan. Rummen är ljuvliga och bara krutröken från vädras ut ur salongerna möter man en värdinna som vårdar sina inneboende som nära familjemedlemmar. Några av landets främsta kockar skulle inte drömma om att bo någon annan stans än hemma hos Kråke under sina besök i Stockholm. Många av gästerna är stammisar som återkommer år efter år. Obetalbar är historien om när Kråke råkade krypa ner i sängen hos en av dem efter en improviserad kräftskiva i kvarten.

Jag vet ingenstans där man skrattar så mycket som i köket på Karlaplan, och jag vet heller ingenstans där man får så mycket skäll.

Många fler berättelser ur Kråkes knasiga liv finns samlade i hennes bok, En tunn bok om att vara tjock. Och det var den jag fick… till desserten.

Jag har läst boken och skulle önska att den innehöll tre gånger så många sidor. Ingen har som Kråke satt sprätt på sin egen och andras tillvaro. Ingen har gjort så mycket knasigt och kul… och klokt (skulle jag vilja tillägga). Det är klart man ska köpa 150 hjortar, starta kräftavel och driva hotell. Hinner man dessutom med att bygga upp en modellkarriär, skriva böcker och skaffa ångbåt, då är man begåvad. Men filminspelningen i Indien, den var svår… Och elefanten marig.

Egentligen är hela boken en ganska sorglig berättelse. Man sätter skrattet i halsen på många ställen. Det handlar om en kamp mot inre och yttre demoner, om frosseri och självförakt. Men också om en oerhört stark människa med ett mycket stort och varmt hjärta.

Jag tror att det är det hjärtat som Kråkes gäster möter redan i hallen och som får människor att återvända till samma adress om och om igen.

– Blir du inte rädd? frågade Morgane mej, där vi låg och halvhukade under bordsskivan.

– Nej, svarade jag, jag blir inte rädd. Men det gäller fanimej att hålla i hatten!

2 reaktion på “Håll i hatten

  1. Haha, jag följde allt som skrevs om Kråke i tidningarna på 70-80 talet. Hon var så himla hipp och snygg och gift med en regissör så… Självklart måste jag gå till biblioteket och låna boken. Så kan jag låna ”Det stora svenska vemodet” samtidigt. Avundsjuk på era arbetsluncher :-D

  2. 80, 90 o 2000 talet om jag får be, hahaha!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
    Jorå, kul har vi i köket. Du får väl knalla hit vid tillfälle
    hälsar Kårke
    ps är jag så jäklig Carina????? ja jäklar i min lilla låda vad folk är lättskrämda nu för tiden..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.