Tell me no more

Jag har verkligen problem med insekter, såväl utomhus som inomhus. Men under kläderna, blir det direkt outhärdligt. Därför fick jag också, vad man skulle kunna kalla för ”fullt ut blommande panik” när jag, helt nyligen, kände en stor skalbagge komma promenerande längs ryggraden . Eftersom jag hade flera lager kläder på mej, och en tjock tröja ytterst, lyckades jag inte heller komma åt inkräktaren. Så jag skrek… Och jag skrek högt. Jag sprang också, i runda hysteriska cirklar. När ingenting av detta var tillräckligt för att driva baggen på flykten, tvingades jag ändra strategi och rusade vanvettigt ylandes upp till styrhytten där Skutskepparn stog i telefonen. Han viftade avvärjande med sin fria hand och tecknade med munnen att jag skulle försvinna. Men, eller hur… Trodde han kanske att jag var mottaglig för den typen av subtila signaler?

– Kör upp den! vrålade jag och försökte med våld föra in hans hand under tröjan.

Skutskepparn väste något i luren och försökte slita sej loss.

– Kör in den ända upp! skrek jag igen. Och ta i utav bara fan!

Där klickade Skutskepparn bort samtalet.

– Fattar du att jag precis har lämnat ett meddelande på Sandras mobilsvar, sa han upprört. Förstår du hur det där lät.

– Oj då, sa jag och såg ett gummiband ramla ner på golvet.

Det var det jag hade känt innanför tröjan. Ett gummiband som hade lossnat från håret.

– Jävla galning, muttrade Skutskepparn. Och det här ska komma efter ”cidret” och allt.

Tell me no more

Det där med ”cidret” är en annan historia som höll på att utvecklas till någonting riktigt creepy. Vi hade länge, i flera år tror jag, haft några flaskor ganska fin cider stående i förrådet. Ingen rörde dom där flaskorna, för ingen visste riktigt vems det var. Dom bara stog där. Så en dag fick Skutskepparn ett sms.

– Det är från Sandra, sa han och läste högt. ”Kan du köra förbi Resarö med min cider som står i kylskåpet?”

Här bör man inflika att Sandra är Humlas nära väninna och att Skutskepparn över huvud taget är väldigt van vid dom mest märkliga kommenderingar.

– Hon behöver väl det förbaskade cidret, sa han till mej och började knappa in ett svar på mobilen.

– Eller så är Humla som ska ha det, sa jag. Hon har inte varit hemma på ett par dagar och dom kanske planerar att grilla eller någonting till kvällen. Du kan väl ta det på vägen till stallet?

Skutskepparn skrev till svar: ”Sandra, jag kommer över med ett par flaskor cider senare i kväll.”

Därefter tog det inte lång tid förrän Humla ringde. Hon lät mycket upprörd på rösten och frågade i telefonen:

– Vad är det här? Min egen farsa skickar obscena sms till min bästa väninna och skriver att han ska komma över med ett par flaskor cider. Det är sjukt, riktigt sinnessjukt är det. Jag skäms, jag kommer aldrig mer att kunna visa mej ute och Sandras föräldrar tänker ringa till polisen!

Jag tittade trött på Skutskepparn:

– Det blir nog häktet för dej i kväll, är jag rädd.

Saken reddes så småningom upp. Sandra hade helt ovetandes om att även vi hade några flaskor cider i kylen skickat sms:et till fel person. Hon blev MYCKET förvånad, upprörd rent av, när Skutskepparn ville komma över. Och nu fick hon meddelandet om att han skulle ”köra in den ända upp” och ”ta i utav bara fan!”. Egentligen ville han bara be henne att lägga ut morgonhö till hästarna när Humla var i London, men det hördes inte för mina skrik.

Jag vet inte vem det är mest synd om, Sandra eller Skutskepparn.

Peace out!

En reaktion på “Tell me no more

  1. Jag kan ju tala om här att det är mig det är mest synd om! Det där med ciderna hade iof kunnat sluta riktigt kul om jag inte hade kommit på att det var fel nummer. Haha!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.