The voyage

Att skriva två feta romaner efter varandra är som att genomgå en tre år lång graviditet. Det tar tid att komma i form igen. Såväl fysiskt som psykiskt. Sen gör man det en gång till!

Jag börjar trivas ganska bra här ute i verkligheten. Det är dock en miss att människor agerar utan manus och beter sej helt irrationellt, men det är inte MITT problem.

Jag har ändå en slags tro på ”kaosteorin”, att vi alla ingår i en explosiv rörelse och är en del av ett slutgiltigt mönster. Som om någon hade stoppat in alla människorna och hundarna och all den andra skiten i en burk och skakat den våldsamt och sedan öppnat locket och slängt ut rubbet i universum. Och det är där vi befinner oss, på exakta koordinater längs en personligt utstakad linje.

Jessica Watson befinner sej under alla omständigheter strax söder om Tasmanien, och är snart tillbaka i Sidney. Jag har följt henne varje dag under sin världsomsegling och nu är det bara sista benet kvar. Kolla in den här kartan The voyage.

Jessica är bara sexton år. Lika gammal som när jag skrev mitt första bokmanus. Det blev en riktig skitbok, men jag gjorde det, jag fullföljde resan. Därefter VISSTE jag att jag hade förmågan, att jag hade uthålligheten och att jag skulle göra det igen.

Om jag får tippa dröjer det inte länge förrän Jessica är tillbaka ute på plurret. Hon stiger sannolikt iland under period, duschar och vilar upp sej. Men snart kommer hon upptäcka att människor beter sej helt jävla irrationellt, och att vågorna på havet framstår som ett under av dramaturgi och ärlighet oavsett från vilket håll det blåser. Det finns ett manus där ute. Det finns hopp!

Jessica Watson

En reaktion på “The voyage

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.