Hundvakten

Alla borde ha en virtuell hund att gå ut med klockan sex på morgonen i månaden maj. Även om det känns på gränsen till övermäktigt att göra det med en taggad jakthund.

Wilmer har en helt underbar approach till sin ”miserabla livssituation”. Han försöker verkligen utföra sitt jobb efter absolut bästa förmåga och anstränger sej till det yttersta för att betrakta oss innerstadsbor som riktiga jägare. Egentligen tycker han att vi allesammans är en bunch av dom mest misslyckade jävla fångstmän han någonsin har stött på. Men han går på nattslagen, han får koltrasten på vingarna och sätter lätt skräck i en såsig uteliggare. Dock är han INTE särskilt imponerad över dessa jaktmarker livet har placerat honom i.

Kanske är Nisse den som framstår som ”mest begriplig” i sina avsikter med hunden. Nisse är nämligen inte alls speciellt förtjust i Wilmer. Hennes kärlek sträcker sej till att daska till honom på baken (hårt) när dom någon gång passerar varandra. Hon tycker om att bada honom. Allt sånt som han HATAR att göra, och som innebär en form av naturlig förnedring. Intellektuell befinner dom sej på ganska jämställd nivå.

I går höll hon (Nisse) dock på att hamna riktigt i klistret när det upptäcktes att Wilmer var försvunnen. Det var jag som saknade honom först. Hur jag än letade hittade jag inte hunden. Helt upprörd ringde jag till B och anklagade honom för ”dognapping” och han ringde till H som ringde till F som ringde till mej. Och så var HELA cirkusen igång!

Att även Nisse var borta var det just ingen som hade några synpunkter på, utan fick passera som en helt ordinär ”rymning”. Men HUNDEN befann sej i stora fara förstod vi och nu återstod inte annat än att ringa till Kustbevakningen!

– Jag ÄR på Kustbevakningen, sa B.

– Jag ÄR på krogen, sa H.

– Jag ÄR på jobbet, sa F.

– Vänta, jag ser nåt genom fönstret, sa jag.

Wilmer valp och Philippa

Det var Nisse som kom traskande över parkeringen, och i sin hand höll hon ett hundkoppel med Wilmer. Jag slängde mej ut genom dörren och vrålade åt henne:

– VAD HAR DU GJORT?!

Nisse såg minst sagt chockad ut och svarade försiktigt:

– Eh… gått ut med hunden.

Jag andades stötvis:

– GÖR ALDRIG MER OM DET!

Så tog jag hundkopplet ifrån henne och grät tyst i det loppiga nackhåret (Wilmers). Alla telefoner ringde samtidigt och alla skrek i munnen på varandra:

– Är han DÖD?! Är han ÖVERKÖRD?! Har han DRUNKNAT?!

– Det var, bara Nisse, hulkad jag. Det var NISSE-FAN som hade tagit ut honom på en promenad.

Nu är alla SVINFÖRBANNADE på Nisse som har försatt oss i denna obehagliga känslostorm. Även ett par gubbar på Kustbevakningen är förbannade eftersom B hotade med att lämna båten och gå och skjuta sej om inte hunden kom fram igen.

Nisse och Wilmer sitter mest och tittar konstigt på varandra. Som om ingen av dom begriper ett dyft av vad människor egentligen håller på med. Ibland smäller dom till varandra också. Det verkar göra dom gott.

I morse tog jag i alla fall ut hunden själv. Klockan hade ännu inte slagit sex och solen glittrade redan i Nybrovikens vatten. Wilmer försökte stöta upp ett gammalt tompaket från Mc Donalds som låg och darrade i en buske, och jag snubblade över en borttappad sko lagad med silvertejp.

Det var på det hela taget en mycket misslyckad jakt. Men det var vackert, riktigt, riktigt vackert!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.