Keep up the good work

Jag har blivit leggad på bolaget. Det är dagens sanning. Kassa 2, Folkungagatan, Medborgarplatsen. I dag!

– Har du leg?

Har jag leg? Har JAG leg?

Låt mej säja så här. Jag HAR leg – men inte på mej… alla gånger. Och inte just där och då. Detta visste jag med bestämdhet eftersom jag hade blivit tillfrågad om samma sak bara en kort stund tidigare.

Jag hade lovat att följa med Nisse på ett läkarbesök, och när sköterskan i receptionen bad om att få se hennes legitimation, stelnade vi båda till.

– Jag har inget leg, viskade Nisse.

Det är sant, hon är bara sjutton år och vem tar med sej passet till doktorn.

– Jag har leg, sa jag och började rota i fickorna.

As if!

Skamsna stod vi där utan varken land eller folktillhörighet. Som tur var kunde Nisse upprepa både sin adress och sitt telefonnummer utan anmärkning och det räckte för att vi skulle få träffa doktorn.

Olga är öronspecialist. Hon håller till i en mycket obskyr lokal mitt på Götgatspuckeln som jag är övertygad om att den tidigare har varit både veterinärklinik och bordell. Jag VET att jag har varit där med en döende dansmus någon i slutet av åttio-talet.

På riktigt – dörrarna är fortfarande madrasserade!

Undersökningsrummet är så litet att man slår ihop knäna med varandra när man sitter ner och Olga talar med en brytning som får vitryska att låta som dalmål.

Plötsligt bara brast det för mej.

När hon får åttonde gången hade sagt ”deg” istället för ”du” till Nisse, fick jag ett skrattanfall av sådan omfattning att det var omöjligt att hejda. Alltså jag skrattade rakt ut, jag skrattade så att tårarna sprutade, jag skrattade så jag höll på att ramla av stolen. Det var det absolut värsta jag har varit med om. För att (i någon mån) rädda situationen slog jag händerna för ansiktet och försökte fejka en stark, allergisk situation.

Är deg alljergisk? frågade Olga.

Och nu stack det iväg det även för Nisse. Hon började tokskratta, hon skrattade ännu värre än vad jag gjorde och råkade in i någon slags självgungning  som slutade med att hon låg framåtböjd med händerna stödda mot golvet och huvudet i Olgas knä. Det var FRUKTANSVÄRT!

Olga förstod verkligen att vi skrattade åt hennes dialekt, och det är inte ens okey att göra bakom ryggen på en människa. Men vi satt alltså mitt framför en öronspeciallist och vi skrattade så att tårarna rann. Det gick bara inte att sluta, det blev bara värre.

Nu gjorde Olga någonting stort. Hon sa:

– Vi bara fortsätter.

Det var allt. ”Vi bara fortsätter”, sa hon. Och så gjorde vi det. Trots att hon såg hur det var fatt, trots att varken Nisse eller jag knappt kunde andas längre, och ännu mindre dölja våra skrattsalvor, så bara ”fortsatte vi”. Det var STORT av Olga!

Och det var kanske ännu större av oss.

Men när Nisse och jag kom ut på gatan igen, fick vi ta stöd mot en stupränna för att riktigt skratta färdigt. Hemskt, var det. Och folk STIRRADE!

Jag kommer ALDRIG att gå dit igen. Nisse måste ju det. Men mej ska Olga inte behöva möta en gång till. Och det vill hon inte heller.

Vi bara fortsätter

Ofta är det så när man har drabbats av ett riktigt skrattanfall, att det måste hända någonting nytt, någonting annat för att krampen ska släppa. Nisse och jag skildes åt på Götgatan. Hon skulle till plugget och jag skulle träffa Humla en sväng. Problemet var att jag kunde inte sluta skratta. När jag kom till korsningen Östgötagatan- Åsögatan fick jag en ny attack av sådan omfattning att jag gick med huvudet rakt in i Tommy Körberg. Han såg ganska förvånad ut faktiskt. Glad, men förvånad.

Till slut var jag framme vid Apoteket där jag skulle möta Humla, men hon var försenad så jag gick till bolaget under tiden. Och vid det här laget hade jag verkligen ”skärpt till mej”. Jag skrattade inte alls längre och jag hade ingen vidlyftig varukorg heller. Bara en ensamt rullande flaska vin (av bättre sort, vill jag tillägga).

– Har du leg? frågar mannen i kassan.

Jag trodde verkligen inte mina öron, och jag hade ändå varit hos Olga.

– Har jag leg? Har JAG leg? sa jag.

Mannen i kassan väntade tålmodigt på svaret.

– Ja, har du det? upprepade han.

– Jag är för Guds skull 47 år, svarade jag.

– Då vill jag se din legitimation, envisades karldjävulen.

– Jag har INTE leg, erkände  jag. Inte på mej.

Jag fick plocka av mej solglasögonen och finna mej i förnedringen att få mina påsar under ögonen bedömda av två ”oberoende kassörskor” innan jag släpptes genom kassan med min ynka pynka flaska röpling.

Humla trodde inte heller sina öron när vi sedan möttes på gatan och jag berättade om det inträffade.

– Men du har ju bara köpt en enda flaska, sa hon. Det är ju långhelg och vi tänkte komma hem på middag.

– Jag går INTE in dit igen, svarade jag och börja röra mej bort från platsen med raska steg.

Humla ropade åt mej.

– Det är lugnt morsan. Jag har leg!

Jag vände mej om och ropade tillbaka.

– I så fall är det du som följer med Nisse till Olga nästa gång.

2 reaktion på “Keep up the good work

  1. Jag tror att Olga ingick i truppen ”Ryska Kulstöterskor” vid OS 1934 och att det vore ett stort misstag att fråga henne om leg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.