Katten gråter

Det är tur att vi har många döttrar här ombord. Alla bor ju inte hemma, men då och då dimper det ner nån på däck och sätter lite prägel på tillvaron. För mej (som lider av en besatthet) är det extra nyttigt att komma ut i solen och lyssna på vad vanliga människor har att säja. Som till exempel, Freja. Ingen kan som hon leverera sanningar om sin omvärld. Till mej sa hon till exempel sist;

– Äsch, du kan sitta där och dilla om dina historier. Vad vet jag om dej, du kan lika gärna vara arbetslös!

– Sexton timmar om dagen? undrade jag.

– Ja, men om du vill börja din meningslösa tillvaro redan klockan fyra på morgonen och sedan nöta på ända till åtta på kvällen, så har du ju liksom ett problem där. Ska du ha en cigg?

Herregud, hon verkar tro att jag röker också!

– Förresten börjar jag fundera på att skriva någonting själv, sa hon. Alltså jag har tänkt mycket på det. Jag skulle faktiskt kunna börja redan nu. Har du en penna?

Jag skrattade rakt ut;

– En penna, då har du kommit till fel fartyg, jag lovar. Här finns ingen penna. Jag har letat efter en penna i två år och det f-i-n-n-s inte!

Freja reste sig upp;

– Nåväl, jag kan ha en i handväskan.

Sedan började hon verkligen skriva.

– Har du någon titel på det där verket? undrade jag.

– ”…”, sa Freja.

Jaha, liksom, där kunde man ju slänga sej i väggen. Min första bok hette; ”Katten gråter och kommer aldrig åter”.

– Det låter as-tungt, sa jag.

Freja nickade och plitade vidare.

– En riktigt sorglig historia. Jag tror den utspelar sej på Lappkärrsberget. Ska du höra?

Jag skakade på huvudet;

– Du kan sitta där och dilla om dina historier. Vad vet jag om dej, du kan lika gärna vara arbetslös! Har du en cigg?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.