Arma barn

Jag mötte en huggorm idag. Ja, men det är ju inte så väldigt märkvärdigt. Jag möter många djur på mina promenader. Bara minuter tidigare hade jag mött en rådjursget med sitt lilla kid. Därefter klafsade det upp fyra färöiska hunkar ur vassen. Men det var huggormen som tilldrog sej mitt intresse.

Detta är dock en vanlig tamp (tv. i bild)

Hur som helst. Det är varmt som ni vet och jag hade brutit av en ganska stor lövruska som jag viftade med för att hålla bromsarna borta från kroppen. Ormen var inte särskilt stor och inte så imponerande lång heller. Men den hade det klassiska zick-zack mönstret på ryggen och arbetade sej sidvärtes över vägen i slingrande rörelser. På det stora hela taget var det ganska intressant att se hur den reagerade på mina steg och gjorde en ormsaks heder av att dra sej åt undan och helt diskret försvinna ner i diket.

För att inte störa djuret i sin förflyttning smög jag bort riset bakom ryggen och ställde mej alldeles blick stilla och betraktade det sällsamma scenariot (fan, lät inte det där ”pretto”?). Nåväl, det var det hur som helst. Sen kom vinden. En aldrig så liten vindpust som fick bladen att skälva bland löven. Och jävlar i havet! Det var som om en trettio meter lång boaorm hade knackat på min rygg och frågat om vägen till Utö Värdshus. Jag hoppade, kanske två meter, nej, fan, tre, fem, tror jag, meter rakt fram på vägen av ren jävla ormskräck!

Och sen gick jag hem.

Där stod fyra vilt främmande karlar på kajen.

– Hej, sa dom.

– Hej, sa jag.

– Känner du till den här ön? frågade dom.

– ORM-ÖN, upprepade jag retoriskt med darr på rösten.

Då drog dom.

Våra batterier ville ha nam-nam och det fick dom. Fyrtio liter destillerat vatten plums rakt ner i tråget (eller vad det heter på ett batteri). Annars går hjälpkärran för det mesta, men på natten är det skönt att ha det tyst.

Och så kom Ajax förbi med Capella, det var roligt!

M/S Capella

Vår gamla båt. En riktig klassiker, där alla barnen har vuxit upp. Jag älskar den ljusgråa färgen som är lik ursprungsfärgen, som Capella (dåvarande HMS Urd) såg ut när vi köpte henne.

Sedan målade vi om hela fartyget till en mörkgrön färg som är vanlig på gamla lastfartyg och som passade skrovets ursprungliga ändamål (som inte var militärt).

Men nu tycker jag att det är väldigt fint med den ljusa tonen och att Ajax dessutom kör med gamla, hederliga stockar (som alla Waxholmsbåtarna har) istället för vanliga fendrar. Det börjar likna ett riktigt museifartyg. Och det tror jag nog att Capella är klassad som idag.

Nu måste jag dock ringa och kolla hur det går för Nisse.

Nackdelen med att bo på båt. Den kan vara försvunnen när man slutar jobbet klockan tio på kvällen… Och så blir det nog för Nisse inatt. Vi gav henne bilnycklarna ifall hon inte skulle hitta någonstans att sova. Vem har inte slaggat i en Volvo förr?

Arma barn!

2 reaktion på “Arma barn

  1. Vad kul att läsa, jag gjorde lumpen ombord som kock. 1977 någon gång.
    även jag älskade den båten.
    Det blev en flachback att se den på bild igen.
    (Jag målade långben i aktern)

    God Jul

    Ola

  2. Roligt Att se den igen låg på henne 1980 som maskinist
    Vore roligt att se gammla Urden igen-
    Skrev mitt namn på sänglampan tror jag?
    03 Thomas.G.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.