Ni som kan ro

Det råder strikta regler på Ramsö, det förstod jag redan efter mitt besök på ön förra veckan. Man håller rent och snyggt efter sej. Och man kissar tamejfan inte utanför. Då smäller det!

Men det finns fler saker man bör vara varse. Den som kör upp Loffes reservbensin leker med DÖDEN. Detta vet, om inte andra, Axel om. Och han är en ganska hårdför typ kan jag meddela.

Axel är min brorson. Han har alltid varit ”lite speciell”. Axel gör det mesta efter ”eget huvud”. Han påminner i mångt och mycket om Emil i Lönneberga (och lite om Humla, faktiskt), och är ständigt satt under någon form av förbud med indragen månadspeng och strafftjänstgöring hos Waxholmsbagaren. Axel är också väldigt, väldigt snäll. Men hur han förhåller sej till konditoribranschen vet jag inte.

Det han tycker om att göra är att köra båt. Och familjen har MÅNGA båtar. Det måste man ha om man bor isolerade på en ö i skärgården. To bad att Axel för närvarande har ”båtförbud”.

Om detta fick jag höra idag när brorsan tittade över för att skruva med utombordaren.

– Dag Vag, lirade på Blidösund förra helgen, berättade brorsan.

(Blidösund är en gammal ångbåt som utgår från Skeppsbron).

– Jag bad Axel köra mej och en polare in till stan med gummibåten, fortsatte han. I normala fall får inte Axel köra Captain Sig (den heter så), men nu erbjöd jag honom till och med betalt för att köra oss dit och för att hämta oss senare på kvällen. Dock gjorde jag fullt klart för Axel, att han inte fick köra så lite som en kabellängd med båten mellan ”lämning och hämtning”. Däremot hade han naturligtvis möjligheten att åka hem och byta till en annan båt om han skulle vilja.

– Hyggligt, sa jag. Man måste erbjuda barnen ett alternativ.

– Ja, öhh… ehh… Jag vet inte, svarade brorsan.

– Blev ni hämtade i tid sedan då? frågade jag.

– Javisst, svarade Loffe. Axel var där, precis så som avtalat. Sedan ville han att vi skulle plocka upp en av hans kompisar på Rindö, och det sa jag att vi gärna kunde göra.

Ungefär här, började Loffe se rent besynnerlig ut i ansiktet.

– Vad hände? undrade jag.

– Bensinen, svarade Loffe. Captain Sig var fulltankad på morgonen. Captain Sig är alltid fulltankad. Det finns reservdunkar också. Flera stycken.

– Fulltankade! inflikade jag.

– Fulltankade, bekräftade Loffe och fortsatte. Så när motorn plötsligt tvärdog, blev jag mest förbannad på Axel som olovandes hade kört upp all soppa, vilket han absolut inte fick göra, men jag blev inte speciellt orolig. Vi hade ju reservdunkarna. ”Tag upp den svarta dunken ur aktern”, sa jag åt Axel och räknade samtidigt tyst till tio.

– Öhh… ah, men, nää…, svarade Axel och skruvade på sej.

– Du har väl för fan inte kört upp 50 liter soppa och reservdunken OCKSÅ? frågade jag honom och räknade tyst till tio igen.

– Njaee… ehh… kanske… jo…, svarade Axel.

Badförbud

Så här långt inne i berättelsen såg Loffe direkt skruvad ut.

– Fan, jag hade kunnat knuffa honom i sjön, sa han (fast det vet jag att han aldrig skulle göra). Men dels är det inte helt tillåtet, sedan så hade vi ju en ytterligare reservdunk i fören.

– Då tog ni väl den? tippade jag.

– Slut, sa Loffe. Även den förliga reservdunken var tömd på sista droppen och nu blev vi tvungna att ringa och väcka Nicola (Loffes fru). Hon måste komma och bärga oss. Dessvärre upptäckte Nicola att det inte fanns någon bensin i dom övriga båtarna heller, så hon fick ge sej ut i mörkret och tigga ihop två liter för att rädda oss.

– Familjesammanhållning, sa jag. Det är fint!

– Båtförbud, sa brorsan. Det är fint!

Han la in en snus under läppen.

– Och jag förklarade verkligen för Axel, att hädanefter är det Waxholmsbolaget som gäller för din del. Googla en turtidtabell.

– Hur då? frågade jag. Har inte Axel ”datorförbud”?

– Det var förra sommaren, svarade Loffe. Nu får han i alla fall Googla inom snäva gränser. Turlistor och sånt.

– Det är fint, sa jag. Man får inte vara för hård mot barnen. Skulle inte Axel till Gotland, förresten?

– Jo, sa Loffe. Redan dagen efter den oförlåtliga händelsen med bensinen skulle Axel åka med en kamrat till Gotland. När klockan började närma sej avgång och han fortfarande var kvar hemma på ön, frågade jag honom. ”Har inte du en avgång att passa?”. Axel svarade; ”Jo, kan inte du vara så snäll och köra mej in till Waxholm?”. Och jag förklarade för honom; ”Aldrig i helvete, du åker Waxholmsbåt i framtiden!”.

– Det är bra båtar, sa jag. Vånö och Viberö, fina skrov. Bra fart genom vattnet.

– Tror du Axel, tänkte åka reguljärt, sa brorsan. Jag hörde hur han ringde en kompis och bad kamraten att hämta honom och packningen på bryggan. Men hör och häpna, polaren hade slut på soppa. Döm om min FÖRVÅNING när jag minuter senare ser samma unge man hämta upp Axel på bryggan i en RODDBÅT!

– Det är vänskap det, sa jag.

– Bröder i brott, svarade Loffe trött.

Jag tittade ner i båten där han låg och skruvade med utombordaren.

– Loffe, hade inte du ett par åror där på sidan förut? frågade jag.

Loffe såg sej hastigt omkring.

Sedan började han långsamt att räkna till tio.

Själv kom jag HELT osökt att tänka på en gammal schlagerdänga som spelades ofta på Kabyssen förr i tiden. Ni som kan ro.

Jag tycker ändå att den ger lite heder åt ”båtkillarna” här ute. Och tro inte för en sekund att jag har glömt bort bort ”båttjejerna”. Men dessa (läs ”Helle goes overboard”) blir helt enkelt för mycket på en och samma dag. Det får bli imorgon (om inte något nytt hinner inträffa).

P.S Gittan och Sivan is heading for Piteå… Fan, vad har ni för problem, människor? D.S.

4 reaktion på “Ni som kan ro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.