Goda berättare

En av mina goda vänner från gymnasietiden brukar mejla till mej och berätta om sina fantastiska resor och upplevelser till sjöss. Det är alltid lika roligt när det dimper ner ett brev i inkorgen. Härom dagen blev jag dock lite bekymrad. Det stog i mejlet; ”Du kanske blir irriterad över hur jag skriver och stavar?”.

Men HERREGUD, den som har något att berätta får skriva och stava precis hur den vill. Den som har någonting att berätta bär på en rikedom. Den som har någonting att berätta behöver ALDRIG någonsin fundera över hur den skriver och stavar. Berättelsen, upplevelsen i sej har ett värde långt, långt utöver den skriftliga framställan.

Och jag tänker ALDRIG på hur människor skriver och stavar. Jag tänker på VAD dom berättar. Nu är jag förvisso bortskämd med, och omgiven av, ”goda berättare” men i min familj är det mest käften som går. Hur det ser ut i skrift är en annan fråga.

August Strindberg var ordblind. Många, många författare är häpnadsväckande nog ”ordblinda”, eller dyslektiker, som det väl egentligen heter. Jag är det själv tror jag. Bara att publicera en blogg kräver flera genomläsningar och jag kan upptäcka ”korr” veckor och månader i efterskott.

Inte ens skarpsynta korrekturläsare är felfria. Pelle (min f.d förlagschef) har berättat för mej att det inte finns enda bok, inte en enda roman utan korrekturfel.

Det finns korrekturfel i mina böcker också. Men jag får sätta min tillit, mitt hopp till att berättelsen bär. Och att dessa malörer blir av underordnad betydelse för läsaren.

Selma Lagerlöf

Första gången jag såg den här bilden blev jag alldeles iskall. Va´fan det är Selma Lagerlöf liksom, inte Agatha Christie, eller så. Men jag såg någonting i hennes blick och hennes ansikte som som kändes djupt obehagligt. Och jag tänker inte berätta vad. Men, det står naturligtvis var och en fritt att gissa.

En reaktion på “Goda berättare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.