Gående bord

Det är någonting DJUPT obehagligt med bufféer. Jag har ändå haft lyckan att gotta mej i ett par riktigt, riktigt bra sådana under min verksamma ”buffétid”. Familjen Nutleys filmpremiärer borgar för en mycket vällagad och påkostad buffé (om man har turen att bli bjuden på efterfesten). Det blir man bara om man känner Gunnar Carlsson. Men då öppnar sej å andra sidan en bufféhimmel av sällan skådat slag.

Det är dom hjärtlösa bufféborden som skrämmer mej. Boskapsbufféerna. Sånt som man ser på överfulla Finlandsfärjor och stora lunchrestauranger. Utfodringsplatser dit människor störtar lika hungrigt som ett band utsvultna vildsvin plöjer en potatisåker.

Men jag hajar inte vad det är som händer. Annars sansade människor som vräker upp av lax och köttfärssås på tallriken. Det är obehagligt. Man vill bara sätta sej ner och grina. Jag har sett berg av oförenliga maträtter toppas av flottiga wienerbröd. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL MED ER??

Ni buffébastarder och pälsdjursplågare? Ni som stinker död och kopulerar med ormar!

(Satan, vad det stack iväg där. Det erkänner jag.)

Jag tycker inte om ”gående bord” heller. Min morsa ÄLSKAR ”gående bord”. Jag HATAR ”gående bord”. Vad är det för ett jävla uttryck? ”Gående bord”?!

BORT, ”gående bord”. Gör halt!

Jag vet inte varför det är så här. Jag vill sitta ner vid ett bord. Runt ett bord. Jag vill kunna sträcka ut armen och ta en brödskiva. Jag vill se potatisarna para sej. Höra vinet vissla. Känna maten dofta. Jag kan tamejfan acceptera hundra hundars våta blickar, bara jag slipper ”gående bord”.

Här är vi ofta många till maten. Det är nästan roligare att duka när man är många. Det blir finare. Färgladare och trevligare. Det blir liksom lite potatis och kollifej överallt. Och man kan ropa tvärs över bordet:

– Hör du inte ett förbannade dugg? Nu har jag bett om att få smöret tio gånger!

Det är skoj, faktiskt. Men det tycker inte morsan. Varje gång hon kommer hit och det blir många middagsgäster säjer hon:

– Vi har väl ”gående bord”, va?

Och då svarar jag:

Hell no, mamma lilla.

Därför blev jag så extra stolt över mej själv sent i går kväll när vi ÄNTLIGEN skulle äta middag och alla bara stog där med klotrunda ögon och frågade:

– Men var är maten? Var är tallrikarna? Var ska vi sitta?

– Gående bord, sa jag.

– Vad fan är det för nåt? sa dom.

– Ja, det är ett bord som går omkring alldeles av sej själv och som man får försöka passa när det kommer förbi. Kolla om det går att googla en tidtabell.

Och ärligt talat, jag såg huvuden vridas och hörde klockor dras. Jag hade övervunnit min skräck för ”självplock”.

Det tog en lång stund innan var och en förstog att middagen var uppdukad i köket. Bara att gå in och hugga för sej.

Men var det roligt? Inte ett dugg! Var det praktiskt? Svårt att avgöra. Kommer jag att göra om det? Sannolikt inte. Dessutom är jag ensam numera. Ensam med hunden. Vi sitter ALLTID vid dukat bord och äter han och jag. Vi dissar ”gående bord” stenhårt. Vi säjer:

– Bort, ”gående bord”!

Vi är väl inga boskap heller.

Var det roligt…?

Vinet kan jag dock rekommendera. Periquita. Ett jättegott ”vardagsvin” (eller vad man vill ha det till) som är passar till nästan allt.

Morsan HATAR det.

Jag ÄLSKAR det.

Lita på mej!

5 reaktion på “Gående bord

  1. Tack, underbart! Jag formligen avskyr oxå gående bord, dom stannar ju för fan aldrig när man säger till! Bufféer har jag nån slags hatkärlek till, men ”finlandsbåtstallrik” är något jag med ren och skär avsmak ser andra lassa på. Bara för att ALLT finns där behöver man ju inte ha ALLT på en och samma tallrik. Det går ju trots allt att gå flera gånger och gör man nu det, så är det ändå en inte helt dum idé!
    För övrigt så lyckades jag inte alls att få mitt köksbord att gå till mitt nya hem. Förvisso är det närmare mil och jag hade dessutom varit elak nog att skruva bort genen på de förbaskat tunga ekbordet, det blev helt enkelt till att bära själv. Nåja, jag behöver ju inte gråta över att jag inte har World Class som närmsta granne längre även om ett livstids medlemskap hade varit billigare än att flytta till Skåne! Oj, där kommer bordet, jag måste springa efter!!!

  2. Å korrar jag mig själv (vilket jag borde gjort först) så är det närmare 60mil och så var det ju Benen och inte Genen jag skruvade bort…

Lämna ett svar till Carina Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.