Onda ögat

Hundar har dom falskaste själar. Eller egentligen är dom inte falska, utan helt avskalade från hyckleri. Som nu, när Wilmer och jag har blivit ensamma. Då är jag HANS hund. Och han är MIN (om Wilmer själv får bestämma). Men jag vill inte vara NÅGONS jävla hund. Jag har aldrig ens föreställt mej i mitt liv att jag skulle ha en hund över huvud taget. Och absolut inte i sängen. UTESLUTET vid min sida.

Men inatt vaknade jag av att hunden låg med huvudet på en egen huvudkudde, fullständigt utsträckt över sängen. På rygg!

Det kändes verkligen mycket, mycket olustigt. Och det värsta var inte hur han låg, utan det att jag trodde att han hade dött. Så jag sträckte mej över honom, skakade honom i tassen och sa:

– Lever du, älskling?

Det kändes inte heller bra. Särskilt inte som det enda livtecken han gav mej var ”onda ögat”. Fan tror han egentligen? Att vi ligger här som två gamla loppälsar och knuffar på varandra i sömnen.

Hell No!

I natt sover jag i maskinrummet.

Så får det bli.

Pappa och Wilmer har i alla fall fisket gemensamt

En reaktion på “Onda ögat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.