Hit men inte längre

Nu ger jag upp. Det är ganska främmande för mej att ”ge upp”. Jag vet inte om jag någonsin har gjort det tidigare. Jag älskar stora, omöjliga projekt som ingen annan vill ta i. Som det här VANSINNET med maskinrummet. Var kom den idén ifrån liksom? Ingen har någonsin bett mej göra annat än kolla kylvattentemperaturen där nere. Men det var väl inte tillräckligt jävligt helt enkelt. Jag vet inte. Jag kan inte förklara varför jag plötsligt en dag bestämde mej för att rengöra HELA maskinrummet. Alla motorer, pumpar, tryckkärl och rör. Det var den 26 juli, dagen före min födelsedag. Jag jobbade i maskinrummet även den 27 juli. Jag jobbar i maskinrummet fortfarande. Och jag ÄLSKAR det. Att gå ner i maskinrummet är något av det BÄSTA jag vet. Dessvärre är jag snart färdig.

Operationsrent för om huvudmaskinen
(Ja, men jag ska plocka undan all skit.)

Jag har varit i varenda vrå. Vissa ställen har gett mej panikångest, andra har fått mej att gråta. Inklämd bakom stora elverket var bara förbannat obekvämt. Under propelleraxeln däremot… Alltså, det gör jag ALDRIG om oavsett hur mycket dieselångor jag har dragit i mej.

Jag tycker det är skönt att slippa tänka, att lyssna på radio och bara dona. Och så är det juste akustik i maskinrummet. Fy fan vad jag har hört bra musik i sommar. Annars har jag sällan möjlighet att lyssna på musik. Den tiden när jag kunde slänga på en platta på skivspelaren (för det här var på vinylplastens tid) och skriva samtidigt är sedan länge förbi. Nu måste jag ständigt prestera på en nivå som kräver helt andra förutsättningar. Jag måste fan koncentrera mej. Då är det är skönt att skita ner sej och tralla högt som omväxling. Jag har INGENTING emot stora, omöjliga projekt.

Det som har fått mej att krascha är ”tröjsatan”.

Någon gång i vintras när snön låg trettio meter djup och temperaturen sjönk ner mot femtio minus fick jag för mej att sticka en tröja. Folk skrattade högt när jag började lägga upp maskorna.

– Har du inget mönster? frågade dom.

– Behövs inte, svarade jag.

– Det där kommer aldrig att gå, sa dom.

– Vänta bara, sa jag.

Sedan dess har alla väntat. Och väntat och väntat. Och ärligt talat, den här stickningen rider mej om nätterna. Det blir fan inte bra. Det är så pass illa att jag ger upp nu. Jag kastar in handduken. (Nåja, stickningen.) Jag tar nederlaget. Jag uthärdar skammen. Jag bär hundhuvudet. Jag sällar mej till dom stackare som INTE kan sticka. Så är det med den saken. Jag måste få ro i min själ, komma vidare. Lägga garnet bakom mej. Bort stickningen!

Hit men inte längre

Men i maskinrummet går det bra. Där är jag snart färdig. Och nu när det är så rent överallt borde man verkligen passa på att måla alla motorerna också. Väggarna och rörledningarna med.

I vinter kommer det vara så fint där nere att jag kan sitta i värmen av huvudmaskin och skriva. Och det blir nog nödvändigt. För någon tröja har jag inte.

6 reaktion på “Hit men inte längre

  1. de ska gå att steka ägg på HM ochså !! :D

    R

    ps Bara sådär när man blir lite sugen :)

    pps men stickningen ser ut som en bra grund till en …. spinacker :)

  2. Det är är en gammal signalflagga från elektrikerförbundet. Nej, men såklart inte. Jag vet inte VAD det är. Ett par gamla pyjamasbyxor kanske. Jag gillar färgen ;-)

  3. Vet hur det känns, jag som skulle sticka vantar för typ ”100 år sen” drömmer fortfarande mardrömmar om vanthelvetena,,,,,,,,,som bara blev en,,,,,,,,,eller borde blivit nåt iallafall. Jag vet inte vad det liknade och nu har jag förträngt det hela,,,,,,nästan.

    ”En avig och en rät”, jo tjena, jag kan renovera en motor, svarva en cykel, linda om en elmotor men aldrig att jag tar i ett par stickor igen. *Ryyyser och letar efter Sobrilburken*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.