Skrubba lille Brummelman

Wilmer tar det här med ”livet” på fullaste allvar.

Han kan vara den ende.

Kajen ska patrulleras, varvet ska vaktas, kranen ska målas och den gamla haggan (det är en and) som ligger och guppar i slipgången ska upp på vingarna. Till och med Loffe måste han hålla ett öga på.

Loffe ska man hålla ett öga på

Om Sivan ens vore hälften så seriös skulle det vara slutdansat för hennes del den här säsongen.

Men Sivan är lite som jag i det avseendet. Hon menar att sommaren befinner sej i sin absoluta ”toppfas” (vilket den kommer att göra fram till jul) och att drinkarna aldrig har smakat bättre. I dag gjorde hon ett återbesök i maskinrummet.

Jag fick som vanligt höra en alldeles förskräcklig historia innefattande allt som en utmattad skribent, påverkad av undertryckt tidvatten och starka lösningsmedel, över huvud taget INTE vill ta in i sitt medvetande. Och hennes vassa klackar gjorde repor i lacken. Jag gick ut till hunden istället.

Genast började brorsan att gnälla om kaffe och klaga över diffusa smärtor i kroppen. Men komma till mej och klaga över ”diffusa smärtor i kroppen”. Jag erbjöd honom Zon, jag erbjöd honom värktabletter, jag erbjöd honom el-terapi och vattenlavemang (men då skulle jag först behöva ringa till Jonas Gardell som är  certifierad… ja, vad det nu kan heta; ”vattenlavemangsleverantör”).

– Kan jag inte bara få en kopp kaffe, ynkade brorsan.

Kan jag (vi) inte bara få en kopp kaffe?

Sedan kom Sivan upp ur maskinrummet. Direkt började hon klaga över hundens oborstade päls och lortiga tassar.

– Jag ska ta och bada den där skitgrisen, sa hon.

Sagt och gjort. I ett huj åkte Wilmer in i badrummet, och där är vi (han) nu.

Jag hör Sivan skråla högt där inifrån:

– Skrubba lille Brummelman…!

Wilmer kan vara den ende som VET att livet inte är något jävla skämt.

En reaktion på “Skrubba lille Brummelman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.