Hoppilandkalle

Sent i går kväll hände någonting riktigt otäckt (igen). Viola ramlade ner mellan landgången och kajen. Jag fick upp henne, men jag är tveksam om jag ens orkar berätta om det.

Vi vet hur hon är och vi har anpassat oss efter det. Därför sitter det också skydd på båda sidorna om landgången för att ingen olycka ska kunna hända. Nu bor vi förvisso på ett fartyg, men jag ser ingen skillnad om vi hade haft en stor gård. Viola skulle varit hunden som klättrar på stegar och kastar övermogna äpplen på den folkilskne avelstjuren i alla fall.

Men så i går kväll började vattnet plötsligt att stiga och landgången fick en brantare vinkel. Detta medförde i sin tur att det uppstod en glipa mellan kajen och fartygssidan som normalt sett är täckt av ett galler. Och då… just DÅ, fick Viola för sig att ta en genväg för att komma ifatt Wilmer, som redan var uppe på kajen, och kastade sej åt sidan i stället för att springa rakt fram. Och så föll hon.

Jag bara såg hur hela kroppen försvann mellan kajen och skrovet och högg ett hårt tag om kopplet.

Inte kul, Viola. Inte kul!

Men nu ska ni höra…

Kanske lite förhastat hoppat…

Vi backar ett par dagar tillbaka i tiden. Då lät det så här i ett samtal vid middagsbordet:

Jag: Viola måste ha ett nytt halsband. Det hon har nu börjar att bli alldeles för litet.

Skutskepparn: I så fall ska hon ha ett likadant som Wilmer har, från sadelmakarn i Vallentuna. Handgjort.

Jag: Vi kan väl bara att köpa ett halsband på vilken jävla djuraffär som helst.

Skutskepparn: Nej hon ska ha ett likadant som Wilmer har.  Jag beställer ett nästa vecka.

Därför hade Viola fortfarande på sej sitt ”alltför lilla” halsband när vi gick ut i går kväll, och det räddade troligtvis livet på henne. Sannolikt även på mej som annars hade störtat efter om huvudet hade glidit ur ”snaran”.

Alltsammans gick så fruktansvärt fort att Wilmer knappt hann märka någonting.

Om jag skrek – JA.

Sedan slängde jag mej bara platt på mage och grep efter pälsen. Faktiskt (till min tveksamma ära) utan att släppa taget om kopplet.

Jag fick upp henne. Det var en morbid brottningsmatch med en vilt sprattlande valp i en alltför stor päls, men jag lyckades få grepp om det lösa skinnet (med en arm dessutom eftersom jag inte kunde ge efter på kopplet) och hiva upp henne på landgången igen. Fy fan, vilken onödig erfarenhet!

Är du dum i huvudet på riktigt?
(Wilmer i förtroligt samtal med Viola)

Riktigt skiträdd blev jag inte förrän vi kom tillbaka. Jag är fortfarande omskakad. Viola däremot är precis som vanligt. Hon stoppar in spikar i eluttagen, äter fimpar och eldar tidningspapper. Även fast vi inte har några spikar och ingen röker.


Tänkte inte på det…

Vet ni… Jag tror alltsammans beror på ”knoppen”. Alltsedan knoppen försvann har ingenting gått väl här ombord. Knoppen MÅSTE tillbaka i sitt hål, och det – OMGÅENDE.

Vi pallar inte en vecka till av ofrivilliga bad, sega svålbitar och surt vin.

Dessutom har Dolly tappat håret (men det är en annan historia).

Och så är jag jävligt trött på att driva någon slags ”katastrofblogg”. Jag vill skriva om böcker. Tråkiga böcker. Böcker som man somnar till. Inte detta skitelände.

Knoppen, phone home!

5 reaktion på “Hoppilandkalle

  1. Ja, fem bokstäver ;-)
    Den första står för ”vild”, den andra ”ivrig”, den tredje ”oförsiktig”, den fjärde ”livlig” och den femte ”allätare”.
    Förekommer främst hos rasen, Weimaraner.
    Den går över i 6-årsåldern. Wilmer börjar precis att tillfriskna.

  2. Det händer minst lika tokiga saker oavsett hur man lever med en livad valp. Man får fråga sig hur många valpar man orkar med i livet :D Hon skulle ha en liten propeller som Karlsson på taket!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.