Somliga går i trasiga skor

Jag vet inte vad det är med mina barn, varför dom tror att min primära uppgift i hushållet är att mångla fram pengar i det exakt önskvärda belopp som stunden kräver. Det brukar vara femhundra spänn. Femhundra spänn är så himla lagom. Man kan köpa ett par skor, bjuda bästa kompisen på bio eller till och med företa sej en mindre resa. Med en femhundring på fickan är ingenting omöjligt. Livet leker och håret ligger perfekt även om det blåser motvind och spöregnar. Femhundra spänn är en förmögenhet om man bara är tolv år och har ganska modesta krav på Stockholms nöjesliv. Själv har jag ganska modesta krav på allting. En skrynklig tjuga kan räcka för att liva upp min tillvaro. Tjugo spänn räcker precis till en semla, eller till en slät kopp kaffe. Kombinationen är helt utesluten. En ekonomisk hypotes som sällan eller aldrig kommer att omvandlas till kalspaderdeg och mandelmassa. Precis som med svindyra skor! I efterdyningarna av julens omåttliga utgifter och med tanke på sommarens alla omkostnader, är jag fel person att vända sej till med önskemål om ökade krediter. Jag säjer bara; Nej – No way! Då börjar dom gråta, högt och ljudligt och med inslag av ulkande sammanställningar;

Jag har nio par skor, det är ju rena hånet. Hur ska jag komma någonstans här i livet med nio par skor?

Varpå vem som helst med mina begränsade tillgångar skulle svara;

Nio par låter rätt okey, i mina öron. Fullt uthärdligt faktiskt.

Vilket ofelbart leder till att den normalutrustade tolvåringen sticker en kniv rakt in i det stenhårda modershjärtat;

Då har jag räknat in skridskorna och badtofflorna också. Ska man behöva göra det i Sverige idag?

Sedan går hon till telefonen och för ett plågsamt uppriktigt samtal med sin livskamrat Rasmus. (Dom firade f.ö två veckor i lördags).

Du kan bara inte fatta, min morsa alltså… Värsta snåljåpen. Jag tror inte ens att hästen har några skor på fötterna.

Jag hör hur Rasmus svar ekar genom högtalaren.

Bergis inte.

Jag ska ringa till Rädda Barnen, det här kan inte få fortsätta.

Rasmus suckar tungt.

Du skulle haft min morsa, hon är skitsnäll. Jag fick ett par nya Addidas för tusen spänn!

Jag ser hur det arma flickebarnet nära nog dånar av världens orättvisor.

Tusen spänn… Din morsa är i alla fall en riktig morsa.

Jaaa… och mina Addidas är riktiga Addidas.

Jag hör hur båda två andads så där tungt igen och undrar varför dom alltid pratar i högtalartelefonen med varandra. Så säjer plötsligt Rasmus;

Du kan få komma hit och gå i dom en stund.

Det är då jag inser vad kärlek handlar om… egentligen.

Tolvåringen torkar sina tårar och ger mej en iskall blick. Sedan svarar hon Rasmus (två veckor i lördags) med varm röst;

Är det okey om hästen kommer också?

En reaktion på “Somliga går i trasiga skor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.