Sista isflakets blues

Hur mycket skit får inte Wilmer ta bara för att Viola har har ställt till det för sig. Som senast när HAN tvingades att magpumpas fast det var HON, Viola, som hade ätit upp hela chokladkakan (utan att bjuda sin partner in crime på minsta ruta). Och i dag när HON skulle på återbesök – vem tvingades att fasta i tolv fördömda timmar. Jo, Wilmer.

Men vi är inte så pjoskiga här. Fastar Viola, så fastar Wilmer.

Djur och bestämda mattider är över huvud taget en styggelse. Även om hundar och hästar har helt olika matsmältningssystem, och hästar med all sannolikhet behöver äta mindre portioner (i hästmått mätt) flera gånger om dygnet, så ska de i alla fall inte ha krubbet serverat på klockslaget (enligt min lite aparta mening). Men då talar jag NATURLIGTVIS om hästar på lösdrift. All annan form av hästhållning är livsuppehållande verksamhet och kan alltid ersättas av dropp och en shysst videorulle.

Varför man inte ska servera hästar som äter sitt grovfoder i hagen mat på exakta tider, är för att de har en inbyggd klocka som gör att de helt slutar aktivera sig och ställer sig vid matplatsen i en konstant pågående ”väntan” oavsett årstidernas växlingar och än hur stora marker man har.

Vår lilla Shettis, Knasen, är en kille som kan vänta. Han kan stå under samma äppelträd i nio på varandra följande månader i VÄNTAN på att humlan ska komma som ska befrukta blomman som ska bli ett äpple som han kanske, kanske kommer att få en tugga av om frukten faller fördelaktigt på rätt sida om staket. Knasen goes all in!

Så när nu Viola blev tvungen att fasta inför sina provtagningar i dag, blev även ”Tjocko” utan krubb. Han ska inte känna sig säker på någonting, den gamla ruskpälsen. Och absolut inte när han får mat. Om, han får mat…

Humla och Lola tråkar i väntrummet

Det är väl en sak att komma till veterinären akut, men den som kommer på återbesök kan bereda sig på att vänta. Viola är proffs på att vänta. Hon plockade isär en kaffeautomat, raggade på en polishund och snodde ett koppel från butikshyllan. Hon blev på det sättet snart tilldelad ett eget rum. Det tyckte hon var MYCKET tråkigt.

Boooring…

Hur skönt var det inte då att komma hem till fågellivet i Stockholms skärgård igen. Aldrig har det varit så mycket sjöfågel utanför relingen som nu när isen håller på att försvinna alldeles. Nu blir de där feta änderna tvungna att börja paddla med påkarna igen så att de inte sjunker efter att ha legat en hel vinter och softat på ett gungande isflak.

Sista isflakets blues

Jag måste dock i ”rättvisans namn” tillägga a tt Viola fick MASSOR av beröm på veterinärkliniken. De tycker att hon är SÅ vacker och SÅ chill och SÅ duktig. Ett tag frågade vi varandra om kliniken raggade på nya kunder, för alla bara öste lovord över Viola.

Men vi vet bättre. Vi har pratat med djurvårdaren som försökte rasta Viola i koppel under det dygn då hon var inlagd. Den personen sa visserligen samma sak som den övriga personalen, fast tvärtom.

En reaktion på “Sista isflakets blues

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.