Ghostbusters

Det kan erkännas utan omsvep. Jag är inte mycket för spökerier och övernaturliga ting. Jag är den största skeptiker som finns i hela världen och ifrågasätter precis allt som jag ser och hör. I dag fick jag dock anledning att ändra uppfattning om…hm… saker och ting.

Jag skulle plåta ett hus, det äldsta i bygden sades det. (Gustav Wasa hade visst haft en privat bordell där en gång – och nu vet ju alla att vi snackar om Lindholmen). Det var inte helt lätt att ta sig dit över huvud taget och sista biten fick jag slåss mot den vilda vegetationen (samt ett antal huggormar). Trots att det var mitt på dagen hade jag en obehaglig känsla i magen hela tiden. Det var verkligen en kuslig plats och ett kusligt hus.

Väl tillbaka i hemmets trygga vrå, ropade jag på min dotter, Nisse (den lilla satungen) och sa;

– Kom, ska du få se när jag tömmer min kamera i datorn. Jag har fotograferat ett hus, och kan du haja, det var riktigt, riktigt läskigt!

Nisse blev genast intresserad och tog plats bakom datorn med mej. Vi tömde kameran och började titta igenom bilderna.

– Scary, sa Nisse. Jag skulle aldrig våga gå in där om natten.

Plötsligt kom jag på att mitt USB-minne låg kvar en våning ner och sprang iväg för att hämta det. Sedan fortsatte vi att studera det gamla huset. En bild blev riktigt bra. Jag började experimentera med olika sätt att beskära motivet och förstorade upp den för att se hur skärpan höll. Plötsligt stelnade vi till bakom datorn båda två. Det var någonting som syntes i fönstret på övervåningen;

– Jag visste det, skrek jag. Det kändes alldeles tydligt att det var någon som iakttog mej på den där platsen.

Nisse gömde händerna i ansiktet och skrek på pappa (som för övrigt inte var hemma). Långsamt pixlade vi oss in i bilden och såg en fasansfull skepnad på loftet. (Här är bilden kraftigt beskuren och förminskad, så det går inte att se ansiktet på varelsen, men det gjorde vi). Den hade små svarta ögonhål och ett fruktansvärt grin i ansiktet. Jag tror aldrig att jag har blivit så rädd i hela mitt liv!

– Ring pappa, skrek jag. Ring TV4 och brandkåren också!

Jag fick ringa själv.

– Du måste komma hem, skrek jag i luren. Jag är besatt!

Vi talar om mannen som har fått lämna sitt uppdrag ombord på en stridsbåt för ett getingbett (på min kropp). Militärerna var snälla den gången och sa; ”Åk du,hon verkar ha det riktigt jobbigt den kvinnan. Har ni funderat på terapi?”.

– Vi har funderat på skilsmässa, sa han.

Det här var hur som helst också jobbigt och det lyckades jag mirakulöst nog övertyga om. (Han kom i alla fall hem). När jag sedan skulle visa bilden i datorn var den spårlöst försvunnen.

Nu började det bli riktigt grinig stämning därhemma och vad hjälpte det att Nisse var mitt edsvurna vittne. Jag hade vid Gud och på min moders heliga grav (att hon lever förändrar inte saken nämnvärt) inte bearbetat filen i Photoshop.

– Ring Malou, snyftade jag. Nej förresten, gör inte det. Det spökar redan i hennes kvart och hon går regelbundet på terapi.

Nu kunde inte Nissa hålla sej längre. Hon som suttit likblek vid min sida och skrikit rakt ut av skräck för varje gång vi ökade bildstorleken låg nu dubbelvikt över skrivbordet och skrattade så att hon grät

– Det är jag, pep hon. När du skulle hämta ditt USB-minne. Photoshop! Jag gjorde den i Photoshop!

Nej, man får inte svära åt sina barn. Eller varför inte, förresten. Nisse vet i alla fall att det finns flera uttrycksfulla synonymer som hon bör och borde (ska) lystra till!

”Jävla skitunge” är bara början på ett långt och kungligt namn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.