Biggles in the air

 

Hon föddes som Birgitta, levde som Biggan och dog som Biggles. Hennes skönhet var slående. Håret gick ända ner till fötterna och kroppen var lång och slank som en tom toalettpappersrulle. Hon tyckte mycket om att gå i taket. Så en dag blev Biggan gammal. Det gick ganska fort. Plötsligt började stora hårtussar falla från den, inte längre så spänstiga, kroppen. Hon fick utslag och började bli rynkig. Min äldsta dotter, Philippa, ringde mej på telefonen och klagade högljutt;

– Det måste vara nåt fel med Biggan…

Jag frågade;

– Hur ser hon ut?

Philippa svarade osentimentalt.

– Som en könssjukdom. Ögonen rinner, pälsen lossnar och hon beter sej konstigt. Jonas är jätteorolig!

Jag funderade länge och konstaterade;

– Hon är förmodligen bara brunstig. Hästarna blir ju det när ljuset återvänder på våren och det är säkert ingen skillnad mellan hästar och hamstrar.

Jag hörde hur Philippa la ifrån sej luren och ropade in mot köket.

– Jonas, du kan släppa ner henne i buren igen – hon är bara kåt!

Jag himlade med ögonen och tyckte att jag hörde ett burlock som for igen med en hastig smäll. En tid senare blev Biggan sämre och Philippa ringde på telefonen igen.

– Man får vara glad och tacksam över att du inte är läkare, ondfor hon sej.

Jag förstod inte alls vad hon menade och kände det snarare som om läkarvetenskapen skulle kunna ha en hel del utbyte av mina, ibland, revolutionerande teser. Philippa fortsatte skoningslöst;

– Jag följde med Marika och hälsade på hennes gammelfarfar på långvården. Han låg i sängen och kippade efter luft, ögonen rullade i huvudet och han var INTE kåt, kan jag meddela.

Jag log skeptiskt;

– Det är bara vad du tror… Hur är det förresten med Biggan?

– Vi har bestämt oss för att avliva henne nu. Jag ringde till djurakuten, men eftersom det är söndag tillkommer en jouravgift. Så vi har inte råd med att avliva henne förrän imorgon.

Jag klurade lite i min ände av ledningen.

– Skulle man inte bara kunna öppna fönstret och låta henne promenera på fönsterbläcket en stund i eftermiddagssolen?

Philippa skrattade rått.

– Men eller hur, med min otur skulle hon säkert överleva fallet, kravla sej fyra våningar upp i huset, krafsa på ytterdören och pipa; ”Gud ske lov och tack att ni är hemma… Goda människor, ni höll precis på att förlora mej.”

Jag nickade medkännande.

– Nej, det är dåligt för karma. Har ni inga stolsdynor?

Philippa stönade högt;

– Du menar väl inte att vi ska lägga henne under en stolsdyna och…

Jag skakade hastigt på huvudet.

– Nej, gör inte det, gör inte det. Jag följer med till veterinären imorgon.

Nästa dag var det dags. Jag satt med Biggan i knät medan Philippa skrev in henne i receptionen. Det dröjde en halvtimme innan hennes namn ropades upp.

– Biggles Dahl!

Jag tittade storögt på Philippa.

– Vem är Biggles Dahl?

Philippa reste sej upp.

– Det är Biggan. Jag vill inte att hon ska behöva dö rynkig och eländig med Storstockholms töntigaste namn. Så jag ljög och sa att hon hette Biggles.

Jag tittade stolt på min äldsta dotter och viskade.

– Du är en mycket fin människa, Philippa. En mycket fin människa… Du måste brås på din mor!


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.