Vi hörs i ett annat liv

 

 

 

Trots att jag är kvinna, vet jag en hel del om hur det är att vara man. Jag vet hur det är att vara småbarnsfar, egenföretagare, äkta make och 30 plus. Informationen kommer från brorsan.

Min lillebror och jag har alltid stått varandra nära. Efter hela den långa och oändligt plikttyngda barndomen, flyttade vi in i samma ungdomskollektiv, sedan delade vi en kåk i skärgården och efter det gifte sej brorsan med en rödhårig pingla från Manchester. Det var då vi började ringa till varandra. Inte dagligen, men ofta. Så småningom blev det glesare och glesare mellan samtalen. Det får man förstå, åren går man skaffar familj och nya förpliktelser. Ett tag var det så illa att vi bestämde oss för att införa något slags ”veckosamtal”. Detta skulle ske på tisdagar och helst på förmiddagen. Det kom fort av sej kan jag säja. Nu hörs vi bara om någon av oss snabbt behöver låna 30.000:- av den andra. Det brukar sitta hårt fast, så dom samtalen kan man endast kosta på ett sms. Då står det bara ”SKIT PÅ DEJ!” som svar, sen vet man.

Så igår, när jag äntligen fick en stund över på rask promenad mellan stadsdelen Södermalm och Slussen, slog det mej att jag skulle ringa en signal till brorsan. Han svarade i en kakofoni av ljud som bara lät något värre än när man avfyrar en taskigt sammansatt månraket. Jag måste skrika i luren för att han skulle höra.

Det är jag, skrek jag.

– Vem då, skrek han.

– Din syster, skrek jag.

– Vilket register, skrek han.

– Glöm det, skrek jag.

– Vad vill du då, skrek han.

– Det känns som att vi håller på och glider ifrån varandra, skrek jag.

– Vänta lite, skrek han, jag tror att hunden just dog!

– Vad håller du egentligen på med, skrek jag.

–  – Inget särskilt, skrek han. Ungarna slåss, motorn kokar och jag har precis åkt fast för fortkörning. Det står en polis här och skriver ut böter.

– Vi kanske kan höras en annan dag, skrek jag.

– Kanske, skrek brorsan. I ett annat liv!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.