Doktor Pokorny och kärleken

Jag har fått en ny vän – Doktor Pokorny. Jag tror att han har världens tråkigaste jobb. Vi ses varannan dag. Han ser ganska deppig ut. Det gör jag också. Vi har inge kul.

Doktor Pokorny är öronspeciallist. Han försöker bota mej ”by hand” so to say. Jag har öroninflamation och lite av varje, men tål inte den gängse medicineringen. Så vi ses varannan dag. Mina gamla barndomsvänner från skoltiden försöker också bota mej ”för hand” och då främst med någon Turkisk dekokt som kallas Raku. Jag börjar bli ganska förgiftad vi det här laget.

Alltsammans började med en liten fästing. Jag hittade den rätt så fort och kunde själv plocka bort den från kroppen, so help me God! Sedan blev det ett rött märke och ett par veckor senare stod det klart – borrelia.

Barnen frågade nyfiket vid middagsbordet;

– Kan man dö av borrelia?

Jag skakade uppgivet på huvudet.

– Vet inte…

Någon skrek till en annan.

– I så fall ska jag ha hennes bruna Canada Goose jacka.

Den andra hojtade förnärmat.

– Menar du att jag ska ta den där gamla skitiga gåsjackan som hänger i stallet?!

Nu blev det riktigt dålig stämning och en tredje avbröt diskussionen.

– I så fall är det min förbannade rättighet att få datorn!

Jag ringde till doktor Pokorny.

– Vi ses väl imorgon igen? sa jag.

– Självklart, sa han.

– Jag längtar, sa jag.

– Jag med, sa han.

Sedan la vi på. Det är så vi har det Doktor Pokorny och jag. Inget himlastormande, mer liksom… mysigt. Vi står varandra nära. Han känner mina inneröron.

Med vännerna är det annorlunda. Dom har inte alls Doktor Pokornys finkänslighet.

– Vad är det för jävla B-borrelia du kommer med?!, hojtar dom och slår upp ett helt dricksglas fyllt med Raku.

Så skulle aldrig Doktor Pokorny göra. Han lyser med en ficklampa och viskar i mitt öra.

– Hör du nåt?

Och jag viskar tillbaka;

– Nää… Ser du nåt?

Och han släcker ficklampan igen.

– Nää…

Det är sånt vi gör tillsammans Doktor Pokorny och jag. Umgås.

Efter en halv flaska Raku umgås ingen. Då är det fest! Dagen efter en halv flaska Raku vill ingen umgås med en. Då är man ensam med sina krämpor, utelämnad åt tre obarmhärtiga snorungar och ett ovisst öde.

 

Jag låg i sängen den dagen. Väntade på döden och begrundade mina synder. Tänkte lite på Biggan också och ångrade det där med ”fönsterbläcket”. Det gjorde ont i mitt bröst. På våningen ovanför pågick en fotbollsmatch. Sverige – Bulgarien. Jag har aldrig hört ett värre oljud i hela mitt liv. Till slut kändes det som om hela huvudet skulle explodera och jag kravlade mej ur sängen.

– Snälla snälla, vädjade jag till den församlade TV-publiken. Ett enda mål till och mitt huvud går i tusen bitar.

Då satte Henke en rykare rakt i krysset och jag föll ihop på golvet. Någon drog mej åt sidan.

– Flytta på dej, du förstör ju!

Jag lyfte mödosamt på huvudet.

– Ni förstår inte… Det måste finnas nåt sätt att stoppa dom där killarna!

Det kom tårar nu och jag snyftade högt:

– Det måste finns någon man kan ringa?!

En tillfällig TV-tittare med ölburk i handen utbrast föraktfullt:

Like who?

Jag pressade händerna hårt för öronen.

– Fan vet jag… Svennis!

Jag såg hur Zlatan närmade sej målområdet och skrek av skräck;

– Inte igen!

Den tillfälliga TV-tittaren tömde sin ölburk och slängde upp mej över axeln

– Du har borrelia, stick och brinn!

Jag kröp ner under täcket och slog numret till Doktor Pokorny med darrande fingrar.

– Vi ses väl imorgon igen? sa jag.

– Självklart, sa han.

– Jag längtar, sa jag.

– Jag med, sa han.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.