Isaksson är bäst!

Det börjar bli dags att lämna Skeppsholmen. Inte just för att jag vet var vi ska, eller när vi kommer tillbaka. Förra året drog vi i april och kom tillbaka i januari året därpå (dvs i vintras). I år har vi alla njutit av sommarstockholm utan att (ännu) bli enbart förbannade. Man blir det till slut, man pallar inte en enda turist, festival eller j-a lakritsrem till. Men i år har det (som sagt var) bara varit kul. Jag tänker på när barnen var små och växte upp, bakom scenen på Jazz & Bluesfestivalen. På den tiden körde arrangörerna i tio dagar. Så mycket jazz & blues som dessa ungar är fullmatade med, finns inte i hela New Orleans. Och allt har sannerligen inte varit bra genom åren! Men har man vaggats till ett fyrtiofem minuter långt trumpetsolo så har man. Å andra sidan har dom fått möta (och framförallt höra) riktiga världsartister. Dom största, dom bästa, dom äldsta. Alla har varit här!

Nu är det mest EM över hela stan. Det är rätt trevligt det med. Jag ser egentligen inte så mycket av, varken det ena eller det andra. Jag sitter bakom datorn och skriver dom sista sidorna på ”Det stora, svenska vemodet”. Jag vet inte alls vad det blir för bok, om människor kommer att reagera med avsky (bögsex), förtjusning (karaktärerna) eller bestörtning (berättelsen). Jag kan bara säja, att varken ”Familjelyckan” eller ”Det stora, svenska” är böcker som över huvud taget finns i Sverige, men jag är inte säker på om dom saknas heller. Ja, jag saknar dom förstås. Det är därför jag skriver dom. Jag saknar riktiga skrönor, riktiga berättelser, starka karaktärer och oväntade upplösningar. Jag saknar INTE en enda j-a däckare till, inte en enda självbekännelse eller vardagsbeskrivning. Nej nej nej! Jag vill ha drama, passion, humor och helvete. Ungefär som ishockey. Ja, eller fotboll…

Förresten tycker jag att Isaksson är bäst!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.