Måttliga människor

”Var och en blir salig på sin fason”, men det kunde jag inte säga för jag hade munnen full av blod och bommull och buller och bång.

– Du får fan sluta upp med den där dumheterna, sa syrran och tryckte fast en slags ”tråd” (blodstillande) under tandköttet. Alltså, du knaprar Treo som andra människor  äter popcorn och vi tandläkare får ett HELVETE med såna patienter.

Och det var här jag ville yttra mig, men det gick alltså inte på grund av ovan beskrivna omständigheter. Så jag försökte sätta ned foten i golvet i stället.

– Och ta upp fotfan från golvet och sitt ordentligt i stolen! sa hon åt mig.

Jag förflyttade mig i mitt sinne i stället till en mörk biosalong där jag satt med en stor kartong rykande Treotabletter i knäet. Då och då tog jag en näve som jag kastade upp i luften och skickligt fångade på tungan. Detta har dock ännu aldrig hänt i verkligheten.

Jag gillar Treo, det är allt, men jag är inte alls (och kommer inte heller att bli) någon övertygande missbrukare. Därtill har jag haft alltför många år på mig att torska dit, men jag är så jävla mesig. Jag gör ingenting drogrelaterat särskilt hängivet. Tabletter över huvud taget ger mig sådan ångest att sist jag tog två Alvedon hamnade jag på akuten. Visserligen hade jag då inte då sovit på ett par, tre nätter och i övrigt misshandlat mig själv ganska duktigt (kom ihåg att jag är en mes), men när doktorn fick höra talas om mina två Alvedon åkte jag ut på momangen. Jag tycker inte ens om att bli full. Alltså jag tycker mycket om att dricka, det är gott och rätt så trevligt, men jag hatar att bli full, så jag har ett JÄTTEPROBLEM även med spriten så till vida.

 

Måttliga människor i maskinrummet
(Sanna Edwards och Sven Wollter)

 

Jag jobbade en gång ihop med en regissör, Sanna Edwards, som hade ungefär samma kontrollbehov som jag, fast  tvärt om. Vi hade avslutat en omfattande manusbearbetning tillsammans och jag stönade:

– Vi borde verkligen gå ut och dricka några bärs, du och jag!

Men Sanna skakade bara sorgset på huvudet och svarade:

– Det går inte för jag har en liten bebis där hemma.

– Men drick bara en öl, föreslog jag. Ta en lättöl!

Men det fungerade inte heller för Susanna.

– Ska jag dricka alls, sa hon, vill jag bli riktigt jävla full. Du vet så där så man headbangar på dansgolvet och sliter av sej kläderna från kroppen så att skjortknapparna flyger över hela lokalen.

Jag tyckte att det var en väldigt rörande och begriplig inställning. Sund rent ut av.  Det skulle aldrig hända mig!

Nej, jag vill bara ha en liten Treo då och då, men inte ens det kan man få ha i fred. Jag har vänner med svår ADHD som med all rätta strukturerar sina liv med hjälp av receptbelagd amfetamin. Inte fan är det någon som säger åt dem att sitta ordentligt i stolen. Jag misstänker att det finns många, väldigt MÅTTLIGA,  människor där ute i samhället som är helt bortglömda. Hårt inspända själar med en enda önskan om att någon gång i livet dra ut en visdomstand utan bedövning.

Men jag gillar lite allmänt sederande produkter, speciellt med citronsmak. Kunde man dessutom få dem tillverkade i form av små popcorn så vore väl inte det heller helt fel.

 

*Den här bloggen sponsrades av Lars von Trier.

2 reaktion på “Måttliga människor

  1. Nämen vet du – måttliga människor eldar upp mig lika mkt som ett uselt krogbesök! Jag tycker måttliga människor är SNÅLA. ogina, snipmunnade jävligt provocerande måttliga.
    Lite som insekter. sitter där och glor, säger inget, studerar bara och vips, så biter dom sitt byte levande…
    Ungefär så.
    Kanske så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.