Jag har Klot-Johan i Läviken i rockärmen

Siri liksom tillhör den här familjen, jag vet inte riktigt var hon kommer ifrån eller vad hon gör här, men hon är med. Vi kallar henne bara ”Lillspyan”. Det låter lite elakt, så ofta säjer vi; ”Lillkräkset” eller bra ”Kräket” istället. Men hon heter Siri, hon har ett namn. Påstår hon i alla fall. Siri påstår så mycket. Till exempel när vi är på fest och folk frågar vem hon är;

– Carinas dotter, svarar hon då.

Varpå folk som känner mej frågar henne;

– Har du samma pappa som dom andra barnen då?

– Vet inte, brukar Siri svara, tror inte det.

Och då frågar dom ofelbart;

– Vet Carina det?

Och det är nu Lillspyan sätter in sin älsklingsreplik;

– Hon har inte en jävla aning, det ser man ju på henne!

Sen kommer dom till mej;

– Den här Lillkräxan, eller vad ni kallar henne för, var kommer hon egentligen ifrån?

– Jag har hittat henne i en påse utanför dörren, brukar jag svara. Det var 1987, ett svårt år för många.

Det är tur att åtminstone en av oss håller sej till sanningen.

Igår var det säsongsavslutning på Ola Fågelkvist. Ni vet, han som jag hade i rockärmen. Im so sorry flickor, säjer ”hade”. Brorsan ringde ett par dagar före midsommar och släppte ”bomben”;

– Vi blir många runt bordet i år, kan du skjuta en gris eller get eller nåt? frågade han.

– Kommer Ola Fågelkvist? sa jag.

– Självklart, sa brorsan, han har med sej sina nya tjej också!

Varför jag är så intresserad av Ola Fågelkvist beror enbart på att han är en alldeles ljuvlig människa som jag har känt i hela mitt liv. Sedan en tid tillbaka har jag tänkt att sammanföra honom med någon av mina döttrar. Att det är sådär 20-25 års åldersskillnad betyder ingenting. En vacker hjärna har ingen ålder!

Har man, som jag, sett en och annan ”match in hell” kan det vara på plats att köra den där turkprylen med ett ”lämpligt parti”. Jag tyckte att Fågelkvisten skulle vara ett lämpligt parti, men döttrarna (Lillspyan också) skrek rakt ut;

– Ska du ”turra” oss med en gubbe? Vi vet ju inte ens vem karln är!

– Jajamensan, sa jag, Ola kommer på midsommar, om ni har tur!

Så igår var det äntligen dags, men var det någon som brydde sej om Ola Fågelkvist? Nej! Alla tjejerna (och Kräxet med) satt med sina mobiler och skickade sms, mms, pms och sos. Jag och Ola satt och mös i en soffa. Efter en stund damp Freja och Kräket ner på varsin sida om oss.

– Hälsa på Ola, sa jag.

Jag såg med ens hur båda två stelnade till. Freja drog mej åt sidan;

– Vad fan är det här?

– Ola Fågelkvist, väste jag.

– Men han är ju a-s-s-n-y-g-g. Snyggare än Doktor House!

– Har jag sagt någonting annat? undrade jag.

Lillspyan flämtade;

– Hämta en påse för fan och ställ mej utanför Fågelkvist dörr!

Jag skakade på huvudet;

– To late, flickor. Fågelkvist har redan ”gått”.

Tjejerna såg ut som gamla mulåsnor i ansiktet;

– Men så kan han ju inte göra. Vi är bara 20, vi är vackra, vi är villiga, vi är kära i Ola Fågelkvist!

– Gå och ”turra” er själva, sa jag. Jag ska dansa med Klot-Johan i Läviken nu!

Kärt barn har många namn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.