Bönstjälken och humlegården

För att vara så oerhört upptagen med andra delen i min romantrilogi som jag är, skriver jag ganska lite om ”jobbet” i bloggen. Jag menar det är ju min blogg, så det är ju inte av rent filantropiska skäl jag undviker ämnet. Ni arma läsare, kan ju bara surfa vidare till nästa skarriga självbekännelse på nätet. Det stora svenska vemodet är, för mej, fortfarande en känslig sak. Det är en bok som tog en annan vändning, som tog över och (den gamla klassikern) skrev sej själv. Jag sa till någon av döttrarna igår.

– Du måste inse att du i framtiden kommer att ha en morsa som har skrivit heta sexscener mellan två män. Kommer inte det att kännas jättekonstigt?

Hon skakade på huvudet.

– Inte ett dugg, det är väl de enda sidor man kommer att läsa i den där bokfan!

Såna är dom, jag saknar respekt här ombord. Sen ringde det tack och lov och det var en annan dotter som har ett betydligt bättre vokabulär och större finkänslighet. Hon sa:

– Yo, jag har ett problem.

Jag svarade:

– Shoot!

Hon sa:

– Det här är definitivt ditt område så jag tror att du kan hjälpa mej.

– Visst, sa jag. Med vad?

Det blev tyst ett ögonblick, så kom det.

– Jag kan inte säja vissa ord, och absolut inte skriva dom.

– Synd, sa jag och tänkte på ord som ”parallell” och ”schizofren”.

Riktiga luringar i det svenska språket.

– Vilka är orden? frågade jag sedan.

Hon svarade:

– Framförallt det förskräckliga K-ordet, men också det fula F-ordet. Jag kan helt enkelt inte ta dom i min mun.

Jag tänkte intensivt.

– Men varför i helvete skulle du gå omkring och säja kuk och fitta?

Det blev tyst igen.

– Ja, ibland vill man göra det mamma. Det måste du förstå.

Jag viskade:

– Nää, jag förstår inte det. Kan du inte bara säja framstjärten?

Jag hörde en fnysning i luren:

– Jaha, och den där andra saken, den stora, fula som du skriver så måleriskt om i din bok. Vad kallar du den?

Jag blev tvungen att tänka efter ordentligt.

– Tror aldrig jag har skrivit K-ordet faktiskt.

Jag fick ett rått skratt i örat.

– Nä, för du har väl bergis skrivit ”lemmen”. Ja, men ärligt morsan, finns det nåt töntigare än att skriva ”lemmen”. Det är ju Birgit Sandemo for fucks sake!

Jag nickade tyst och viskade:

– Jag kan ha skrivit så, jag kan ha skrivit ”lemmen”. Jag får ändra det…

Hon höll med.

– Så här kan du skriva; ”Han tog sin bönstjälk och styrde den mot humlegården”!

Jag skrek rakt ut:

– Är du inte klok i huvudet, det är din mamma du talar med. Var har du lärt dej såna ord?

Hon suckade tungt.

– Men ärligt, morsan. Har inte du varit över på andra sidan häcken?

Jag blev alldeles stel i kroppen och kände att det här samtalet hade s.a.s ”stuckit iväg” för länge sen?

– Vaddå, andra sidan häcken?

Det nu vuxna barnet skrockade förtjust i ledningen:

– Du måste väl ha testat någonting annat än farsan och då menar jag inte precis en annan farsa.

Jag spärrade upp ögonen.

– VAD, exakt, menar du?

Hon preciserade sej utan problem.

– Humlegården mamma, alla har väl varit i Humlegården?

Jag hoppades att batteriet skulle ta slut i telefonen.

– Menar du nu en park?

Hon stönade högt:

– Men tänk nu det fula F-ordet idiot!

Jag skakade på huvudet.

– Har jag inte, har jag aldrig… Kommer ej heller att ske!

Jag hörde en djup suck.

– Fattar inte varför jag ringde till dej. Du vet ju ingenting. Gå och skriv din bok du istället. Ring om du behöver hjälp!

Sedan var samtalet slut. Jag vände mej om till den dotter som jag talade med från början och frågade:

– Du måste inse att du i framtiden kommer att ha en morsa som har skrivit en bok full av ord som ”bönstjälken” och ”humlegården”. Kommer inte det att kännas jättekonstigt?

– Inte ett dugg, svarade hon. Den läste vi redan på dagis!

Jag vågade knappt ställa frågan:

– Var den bra?

Hon svarade kort:

– Den sög!


En reaktion på “Bönstjälken och humlegården

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.