Ska vi träffas och låta våra strumpor para sej?

Jag trodde att det skulle bli svårt att komma hem till Skeppsholmen när vi lade till med båten i januari. Det tog också några veckor att anpassa sig. Att koppla hunden, acceptera grannarna (läs Moderna Museet) och börja para strumpor igen. Det var länge sen man höll på med en sån sak som att ”para” strumpor. Jag minns när ungarna var små och vi bodde lika mycket uppe på Söder som på Skeppsholmen. Då brukade jag ringa till Skutskepparn (som över sin döda kropp har bott någon annan stans än ombord) och säja;

– Ska vi träffas till helgen och låta våra strumpor para sej?

Och så sågs vi med varsin påse i någon stadsdel och bildade nya konstallationer i strumplådan. Det var lite av en win-win situation.

Numera känns det som att hela ”strump-prylen” har stuckit iväg rätt ordentligt. Jag bryr mej över huvud taget inte om vad jag har för färg på strumporna. Jag kan inte få en sådan skitsak till att bli ett issue av dignitet. En röd och en grön är fine with me. Ungarna också (tror jag). Sktskepparn däremot, han är känslig för såna saker. Det är lite humor faktiskt, att vi är så fruktansvärt olika. Han har verkligen fått mej till ”straff” i sitt liv och han är också en mycket plågad man.

Skutskepparn är en sådan person som sorterar sina sopor, deklarerar i tid och aldrig på sin ära går in i en matvaruaffär utan korrekt klädsel. Dessutom är han arbetsnarkoman. Inte bara normalt energisk, utan en av dom sällsynta missbrukare av energi som gränsar till galenskap. Och så träffade han mej. Den mest förvirrade, egensinniga och anarkistiska husmodern i hela storstockholm. Städa går fetbort, det kan jag inte. Jag blir bara ledsen och börjar gråta. Barnen med. Laga mat, inte gärna. Det finns ju ”take home”. Tvätta, well, om man hade förtroendet. Jag tycker verkligen inte om sånt där. Det bär mej även emot att skriva om det. Den här veckan kan det inte bli aktuellt över huvud taget. Det står i mitt horoskop att jag ska ta det lugnt! Problemet är att vi har lämnat stan bakom oss och jag tycker att tillvänjningen är svårare i den här riktningen. Visst det finns take home även i Waxholm, men herregud den har man avverkat på tre dagar. Waynes Coffee som låg så strategiskt i änden av Skeppsholmsbron kan man också slå ur hågen. Freja brukade alltid ha två muggar med sej när hon kom på besök ombord. Jodå, vi har kaffe hemma, men orka…

Nej, jag börjar känna mej sliten. Efter den där fighten med avloppet, direkt utbränd! Idag ska vi ”storhandla”, men bara smaka på ordet; s-t-o-r-h-a-n-d-l-a! Det måste vara för riktigt sjuka människor. Vill jag ner i det träsket… Vill jag det?

Vill jag tillbaka till Skeppsholmen? Nää… Inte ännu. Nästa vecka kanske jag får ett bättre horoskop.

Hon brukade komma med kaffe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.