Monday morning

Äntligen en ny arbetsvecka, när man med nån sorts fog kan stänga in sej på kammarn och slippa ifrån all den där andra skiten (tänk: diska, tvätta, dammsuga, handla). Jag har gjort allt det där i helgen och nu är jag ledsen. Nu vill jag bara gråta. Jag kom inte hit till jorden för att städa, det finns dom som blir lyckliga av sånt. Det måste vara riktigt, riktigt sjuka människor, eller så är dom helt enkelt ensamstående. Jag var själv ensamstående i tio, hela dagar när familjen åkte till Grekland. Det hände inte ett skit i hemmet. Ingenting! Tvättkorgen skrek av hunger, diskmaskinen kippade efter koppar och fat, dammsugarn gick in i väggen och jag, ja… Jag hade riktigt, jävla tråkigt faktiskt.

Jag är van vid krigssituationer, slagsmål om arbetsuppgifterna och hysteriska sammanbrott. Det är en sann välsignelse att alla möbler är väggfasta här ombord. Även mitt skrivbord som sitter ordentligt fast i väggen (skottet). Jag hatar att sitta och jobba med ansiktet rakt in i en vägg, så jag har satt upp en spegel där nu. Eftersom jag är ”ansiktsblind” får jag också lite illusionen att vara omgiven av trevliga arbetskamrater varje gång jag tittar upp. I bakgrunden ser jag dock dörren, och den skrämmer mej. Att låsa den är ingen ide. Det sitter en brandyxa utanför (sjöfartsverkets direktiv – får ej ändras på). Jag vet inte hur många gånger jag har stått upp och hållt igen dörrhandtaget med foten, samtidigt som jag har säkrat en deadline med s.a.s andra änden av mej. Det är ju en balansakt värd att dokumentera på något sätt.

Allt det här tänker jag inte ta upp på mitt seminarium på Bokmässan, men om någon ställer frågan; Hur gör du för att komma i rätt stämning innan du sätter dej och skriver?”, då tänker jag svara;

– Jag städar. Jag städar mej hysterisk, spöar ett par skitungar och sliter en and ur käften på hunden.

Det är visserligen en lögn, för jag skulle aldrig inleda en oförstörd arbetsdag med någonting så deprimerande som dammsugning. Nej, jag lyssnar på Amy Winehouse. Då blir jag sant lyckligt.

– Men hur kan du lyssna på Amy Winehouse, frågade någon av dom yngre döttrarna härom dagen, hon tar ju heroin.

Bingo, liksom. Varifrån fick dom sin logik?

– Men gå och ta lite heroin du också, så kanske jag lyssnar på dej med, svarade jag.

Nej, hon började inte gråta. Dom är vana. En gammal arbetskamrat till mej (regissör) hade sagt till Freja nyligen;

– Det måste ha varit underbart att växa upp med Carina som mamma, så spirituell och varmhjärtad.

Freja (som satt i fönstret och rökte vid tillfället) berättade efteråt att hon började skratta så våldsamt att hon var nära att trilla ner på Sågargatan. Hon skrattar förresten fortfarande.

– Tänk att det finns en, enda människa som har uppfattat mej på rätt sätt, sa jag till Freja. Och det är Nicolas Kolovos!

– Ja, och han bor femtio mil härifrån! svarade hon.

”Varifrån fick dom sin logik”?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.