Soundtrack


Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

 

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här under en egen flik. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

 


cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Den här sommarnatten som har varit kan gå till historien som den med världens sämsta soundtrack. Två vanvettiga jakthundar som ylar och tjuter efter varandra från varsitt däck timme ut och timme in. Hur glad blir man inte då över att den fantastiska musiken i Kronjuvelerna nu går att köpa på iTunes, lyssna HÄR.

 

Lilla Lopploella längtar efter Långa Farbrorn

 

En annan sak att glädjas över är ytterligare en fin recension, från Skåne den här gången, läs HÄR. Och som om det inte vore nog med det, solen skiner från en klarblå himmel! Ja, jag vet inte riktigt hur man ska orka med livets alla glädjeämnen. Att ständigt vara stadd i detta lyckorus. Vi talar om grovt ironiserande nu. Glöm inte bort, jag har två brölande byrackor med så omfattande konflikter i pälsen att vi allvarligt överväger möjligheten att gå och skjuta oss själva ett skott för pannan.

Men först ska vi gå på bio!

5 reaktion på “Soundtrack

  1. Borde inte de där sprutorna/ chippet eller vad det nu är – ta bort eller åtminstone starkt reducera hans könsdrift? Trodde det var idén…

    Lider med er. Allihop. (Och minns hur det var…)

  2. Som med min då – hormonsprutan fungerade inte. Du hinner nog få ett chip innan helgen, så att han (ni) får lugn och ro :-)

  3. Äntligen fick jag se filmen! Den var så fin och vacker och sorglig och ledsam och rolig och härlig, alla strängar berördes och fick ståpäls ibland.
    Mina två vuxna söner blev också nöjda och det kändes kul, det ÄR ju en speciell historia som inte liknar något annat man sett i Sverige i allafall.

    På vagnen hem så satt det ett ungt par bakom mig och tjejen pratade med en kompis i telefon: ”Ja, vi såg den där Kronjuvelerna du vet…Jag vet inte vad jag tycker…den var bra tror jag, jag vet inte, den var så konstig på något sätt…men ändå bra…jag får nog smälta den en stund…”

    Så tror jag en hel del av publiken kan känna, i allafall de som är vana att mest se s.k Hollywoodfilm.

    Musiken var maffig, det är ju en riktig hög klass på den! Och som du själv säger, kostymerna är så rätt!

    Om det är något litet som jag hängde upp mig på så var det att man satt Jason i en liten roll…Jag gillar verkligen honom som person och artist men här kändes han inte rätt…inte för han var dålig men han blev sig själv på något vis. Det kändes som jag snubblade när han började prata och jag ramlade ur filmen för en liten stund.

    Men i denna stora godispåse med underbar blandning så vill jag inte gnälla över en så liten rifsa.

    kram
    /anja

  4. Håller med dej, Anja. Musiken är fantastisk! Och du har så rätt, Kronjuvelerna rör sej ganska långt bortom genrer som ”chicklitt” och ”diskbänksrealism”. Därför är det så extra roligt att få komma med en berättelse som ruskar om lite i popcornlådan

    Kramar tillbaka,
    /C

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.