Walk of shame

Plötsligt bara händer det. Någon får för sig att göra en självbekännelse som man aldrig hade förväntat sej. Men den här kan ändå vara något av det värsta jag har hört.

Jag hade fått sällskap ut med hundarna av en nära ”bekant” och frågade helt aningslöst:

– Har du varit med om att skämma ut dej så där kopiöst att du aldrig mer vill kliva utanför dörren igen?

Och mitt sällskap svarade:

– Inte jag, men Humla har.

Jag stannade upp och stirrade på henne.

– Aldrig, inte Humla, Guds egen lilla ängel, det är omöjligt!

(Ja, ni vet, Humla är ju lite sån, så jävla präktig.) Men så började mitt ”sällskap” (som vill vara anonym, och jag förstår varför) att berätta. Hon sa:

– Det var många år sedan. Vi hade varit på fest i Waxholm, och jag vet inte riktigt vad som hände, men jag blev alltså helt dyng-rak!

Nu stannade jag upp igen och stirrade.

– Men vad har Humla med det att göra? Hon bodde antagligen på Gotland vid tillfället!

– Vänta bara, sa ”sällskapet” och fortsatte sin berättelse. Vi hade alltså varit på fest, och redan där stack det iväg ordentligt. Sedan när jag skulle ta färjan över till Rindö upptäckte jag att promenaden kändes mer än lovligt vinglig. En ung man kom fram och frågade hur det var fatt? Jag svarade; Kanoners!

Då föreslog han att jag skulle följa med på ytterligare en fest i ombord på en båt i Gästhamnen. Där var det trevlig stämning och jag blev bjuden på cider. Men när klockan började nära sig fem på morgonen och jag redan hade spytt två gånger över relingen förstod jag att timman var slagen. Jag MÅSTE försöka ta mig till vägfärjan.

– Men det är ju bara femtio meter, viskade jag som lyssnade till den här FÖRFÄRLIGA berättelsen.

– Och det var femtio meter för mycket, bekände mitt ”sällskap”. Jag blev helt enkelt tvungen att gå på alla fyra.

Så fortsatte hon:

– Det tog mej en evighet att ta mig till färjeläget och ombord på färjan. Jag mådde fruktansvärt illa av att gå som en chimpans hela vägen och kände hur magen vände sig ut och in igen. När jag tittade bakåt upptäckte jag att en ur färjepersonalen gick bakom och moppade efter mig. Han visade sig senare vara äldre bror till en av mina bästa vänner, vi kan kalla henne Margaretha. Hon ringde nästa dag och frågade upprört i luren:

– VAD HAR HUMLA GJORT SOM HAR GÅTT CHIMPANSGÅNG ÖVER HELA VÄGFÄRJAN OCH DESSUTOM SPYTT PÅ DÄCK?!?!

(Så här långt inne i historien blev jag tvungen att sätta mej ner på en sten. Jag viskade igen):

– Men Humla var ju på Gotland.

Nu slog sej mitt ”sällskap” på benen av förtjusning och kvittrade:

– Ja, men vi är ju lite lika som du vet och det är ju Waxholm, så Kenta ringde till Maggan (Margaretha) på direkten och berättade om händelsen.

(Jag lutade hakan i händerna och stönade högt):

– Men vad svarade du då? Berättade du sanningen, att det var DU, och INTE Humla som hade gått chimpansgång över hela bildäcket?

Mitt ”sällskap” gav mej en hastig blick och fortsatte upp i skogen. Hon sa:

– Tror du jag är korkad, eller?

(Jag vacklade matt efter och upprepade min fråga):

– Men vad svarade du då när Maggan ringde?

Mitt ”sällskap” stannade till och försökte minnas:

– Jag bara sa; ”Humla är så jävla pinsam!”

 

Humla och Färjekarlen

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.