Vem i helvete är det som slickar på mitt ben?

och då händer det att någon skriver ett mejl eller gör ett inlägg och efterfrågar någon speciell krönika som tidigare har varit publicerad i Tidningen Hästfocus. Jag vet att det inte är så lätt att hitta mina krönikor här, men vi jobbar med en förbättring av hemsidan så att den ska bli mer lättnavigerad i framtiden. Så länge, och på begäran, publicerar jag en gammal rysare i repris.

 

 

Skrubba lille Brummelman
C. Dahl

 

”Det är när man står med hela underarmen uppkörd i den outgrundliga del av hästen som kallas för skapet, och ut i vilken vallacken förvarar själva Televinken, som dom riktigt förtroliga samtalen kommer till stånd. Ni vet såna där djupa mor / dotter samtal vars syfte är att sprida livets kunskaper vidare till dom efterkommande generationerna.

Vi hade dragit på det länge nog nu. Med sex vallacker i hagen och en dagstemperatur motsvarande värmen i Bolivias inland, måste det till slut ske. Flugorna slog allt tätare lovar kring dom känsliga kroppsöppningarna och en förbipasserande besökare i stallet (jag tror att han kom från Mosebacke) utbrast förfärat:

– Fy satan, tvättar dom sej aldrig mellan benen?

Jag skyndade mej att lägga händerna över fjortonåringens öron och artikulerade ljudlöst till svar.

– Nej nej nej, det gör vi.

 

Detta var en lögn med modifikation. Det var längesen vi ställde upp vallackerna på led och rengjorde deras åldrande genitalier. Nu skulle vi snart vara inne i rötmånaden augusti och extra åtgärder gällande hygien och sårvård måste vidtas. Det var helt enkelt dags att skrubba lille Brummelman!

Jag serverade mitt beslut till middagen samma dag.

– Imorgon, sa jag med dramatiskt darrande röst, imorgon ska vi ta in alla hästarna från betet och rengöra deras skaaap.

Alla döttrarna plockade hastigt ihop sina saker och flyttade hemifrån med omedelbar verkan. Den enda som blev kvar var fjortonåringen. Hon grät högt:

– Du kan inte göra så här mot mej, jag kan bli morbid!

Jag suckade djupt och svarade trött:

– Frigid heter det, kom ihåg det den dag du känner av symtomerna. Det heter frigid, inte morbid.

 

Natten som följde var fylld av vanmakt och vånda. Mannen snarkade sorglöst vid min sida och hunden sov sött vid fotändan. Men jag vred mig i lakansväven. Det var inte svårt att frammana bilden av sex långa, lortiga slapptaskar framför ögonen och det var annat än vad Snövit såg framför sej när hon gick till kojs i skogstorpet.

Jag slumrade oroligt i ett par timmar. Gryningsdimmorna dansade spöklikt utanför fönstret och snart skulle morgonen randas. Plötsligt stördes min ångestladdade sömn av ett konstigt ljud. Jag kan inte beskriva det som annat än, gåtfullt, men därtill bidrog en promiskuös krampaktig reflexrörelse att bringa klarhet i den mystifika situationen.

Det var hunden. Min vilda, vackra Weimaraner som aldrig någonsin skulle få sova i sängen, och som punktligt kryper upp i fotändan varje kväll. Nu låg han med vitt uppspärrade ögon och ryggraden krökt liksom en räka. Benen pekade rakt ut över sänggaveln och kroppen riste som i dödsryckningar. Om Snövit hade fått se detta, skulle hon förmodligen gå och skjuta sej ett skott för pannan. Hunden hade helribba, ståfräs, praktstånd!

Jag satte mig upp i sängen och skrek rakt ut av skräck.

– Ta ut honom!

Mannen vaknade i panik.

– Varför skriker du för? skrek han.

Jag pekade maniskt framför mig och skrek igen:

– Ser du inte?

Mannen skrek tillbaka:

– Hur skulle jag kunna se någonting, jag sover ju!

Jag slängde mig ur sängen och slog upp ytterdörren:

– Ta ut honom bara!

Mannen snurrade runt och ramlade ner på golvet med en hård duns. Han kom snabbt på benen och försökte lyfta den stela jakthunden över tröskeln. Det var en obeskrivlig syn. Två karlar i total psykologisk låsning. Jycken i kramp och mannen i kalsonger.

– Var ska jag göra av honom? skrek den sistnämnde förtvivlat.

Jag slog händerna för ansiktet och skrek till svar:

– Släng ut honom i snön bara!

Mannen skrek tillbaka:

– Det är ju sommar för fan!

Jag skrek i dörrglipan:

– Lägg honom i frysboxen då, ta ut honom i skogen, gör vad du vill!

Så låste jag hastigt dörren från insidan och spanade försiktigt bakom sovrumsgardinen. Faran var över. Plötsligt uppstod en märklig stillhet. Jag kunde höra fåglarna sjunga i träden och mannen som skrek avlägset från skogsbrynet:

– Varför gör jag det här? Svara mig, jag har glömt allting. Vad är klockan, var är jag på väg, och vem i helvete är det som slickar på mitt ben!

Jag drog ner persiennerna och satte mig snyftande på sängkanten. Det var ingen idé att somna om nu. Solen var redan på väg upp och snart skulle vi sätta igång med hästarna. Jag torkade mina tårar och slog på teven. Ännu hade inga sändningar börjat, men en morgonpigg radiopratare kvittrade hurtigt i etern. Hon sa;

– Har du också haft en förfärlig morgon? Ring in och berätta – du kan vinna ett pris!

 

Vem i helvete är det som slickar på mitt ben?

 

Hästarna stod uppradade på stallbacken. Solen stekte från en klarblå himmel och flugorna surrade högt i luften. Nu skulle det ske!

Fjortonåringen klev ut från stallkammaren rustad till tänderna inför uppdraget. Hon vaggade blint över stallbacken med en stor sydväst på huvudet, cyklop för ansiktet och snorkel i munnen. Jag hörde henne klaga andtäppt:

– Jag klarar inte av det här, mina nerver mäktar inte med. Det är bara för äckligt!

Jag drog på mig ett par långa diskhandskar och svarade med skälvande röst:

– Lyssna nu mitt barn, ska jag berätta någonting riktigt äckligt för dig.

Jag såg hur den unga damen kvicknade till och hur öronen plötsligt blev stora som gamla vinylplattor.

– Ja ja, får jag höra!

Jag doppade en löddrande svamp i tvättvattnet och frågade ledande:

– Har du någonsin hört sagan om Snövit?

Det kräsmagade barnet fnös föraktfullt:

– Men, kom igen nu, sluta tramsa. Du lovade att det skulle bli äckligt!

Jag nickade beskäftigt och kände mig ungefär som Krösa-Maja på rökheroin:

–  Jo, du förstår att när Snövit fyllde fyrtio, fick hon en liten valp i present. Den lilla valpen växte snart till sej och blev en stor, ståtlig jakthund. En natt vaknade Snövit av att hunden hade gjort en ”ful gubbe”.

Jag blinkade menande med ena ögat.

– Förstår du vad jag menar? Helribba, praktstånd, ståfräs!

Den lilla tösen gav mig en vettskrämd blick och skrek:

– Nej, stopp sluta. Jag vill inte höra mer!

Jag började komma i härligt, god berättarform och tvålade in häst efter häst samtidigt som jag i detalj redogjorde för morgontimmarnas morbida innehåll. Det arma flickebarnet slängde av sej cyklopet och slet ut snorkeln ur munnen. Hon skrek ännu högre nu:

– Mamma det var det äckligaste jag har hört i hela mitt liv. Du får inte berätta sådana här saker för mig. Jag är bara en liten flicka. Jag kan bli destillerad!

Jag stönade uppgivet och korrigerade henne vänligt;

– Det heter desillusionerad. Så heter det.

Fjortonåringen kastade sydvästen ifrån sej och svarade:

– Det spelar ingen roll vad det heter. Jag har rätt till min barndom!

Sedan sprang hon till skogs. Jag muttrade tyst för mej själv:

I wouldn´t run that way…

Så flyttade jag över spannen till nästa häst och ropade efter henne:

– Ring BRIS, du kanske vinner ett pris!

 

Läs fler krönikor här

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En reaktion på “Vem i helvete är det som slickar på mitt ben?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.