Hajkbanan

Ingen vill följa med mej ut i skogen längre. Folk tror att det är farligt i skogen, att man blir förgiftad och dör i skogen.

– Det är mööördare i skogen! skrek brorsan när jag frågade om han inte ville följa med på en liten tur.

Jag blev tvungen att muta honom med kaffe och nybakad morotskaka. Sedan fick jag gå före och rassla med en pinne för att skrämma undan alla fästingar i det obefintliga gräset.

– Du har ju för fan redan TBE, flåsade han och undersökte ideligen sina byxben.

Humla beter sej inte fullt lika neurotisk så fort hon lämnar båten, men hon har också införskaffat ett par rejäla stövlar. Tveksamt om det hjälper.

 

Humla tar det säkra före det osäkra

 

Efter utflykten i skogen åkte vi till Odal (Granngården) och handlade. Jag vet inte vad som händer när Humla och jag kliver in på en affär. Vi ser en massa fågelholkar och ljuslyktor och snöskyfflar och reflexvästar och saltstenar och kastspön och snökedjor och säjer till varandra (ofta bara med en blick); ”We are in heaven!”, men så börjar vi granska varandras varor och ifrågasätta nyttan med en handgräsklippare på däck, och då blir det så himla dålig stämning och slutar alltid med att vi kommer ut med en säck korn till Totte. Den jävla gotlänningen äter inte ens havre som andra hästar.

Nu ska jag gå upp och titta till jyckarna som ligger och tar en eftermiddagslur i köket (hoppas jag). Kanske sitter dom i skogen och grillar hajkbanan.

 

Grågrymlingarna

En reaktion på “Hajkbanan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.