Roten till allt ont

Man skulle kunna förledas och tro att det är någon slags ”hundblogg” going on här. Ingenting kunde vara mera fel. Jag har inga ambitioner att bedriva någon blogg över huvud taget, utan vill bara ha en ”strikt” samlingsplats för mina produktioner. Men så händer det någonting, det vet ni, saker som måste bearbetas, betraktas ur ett perspektiv och kanske dokumenteras av juridiska skäl. Så uppstår ett blogginlägg.

Och gårdagen var inget undantag. Redan på morgonen upptäckte jag att Wilmer (numera Washington) var orolig. Wilmer är en känslig natur som bär ett stort och tungt ansvar på sina axlar (oklart vilket). Nu hade han upptäckt en stor grupp självlysande människor på kajen intill. Det var en grannbåt som höll på med någon slags livbåtsövning där alla bar grälla räddningsvästar. Det hördes höga röster, skarpa kommandon och gälla visslingar. Allt sånt som triggar vilken normal jakthund som helst att hoppa i stövlarna och ställa sej i givakt.

Plötsligt dumpade besättningen en stor livflotte i sjön och utlöste uppblåsningsmekanismen. Och det kan jag säja, ett rymdskepp hade inte kunnat väcka större uppmärksamhet. Ut ur den vita kapseln vecklade sej en enorm farkost, stor nog att rymma ett par hundra nödställda gastar och lika många hängande i handtagen på utsidan. Tror fan att Wilmer höll på att skita i pälsen!

Magen mullrade högt och han rasslade runt i fartyget med osalig uppsyn. Jag bestämde mej för att gå ut i skogen med hundarna ett par timmar tidigare än den ordinarie ”middagsturen”.

 

Nästan genast vi kom fram, rusade Wilmer in i en buske och tömde sej totalt. Jag vet inte om det var av stress eller om han hade ätit någonting olämpligt. Med tanke på att han också bantar torde orsaken vara den förra, men eftersom han bara går UPP i vikt, har man inte en aning. Jag bestämde mej för att stanna ute ett långt tag bara för att slippa springa med honom flera gånger.

För att göra det lite extra kul lade jag ut spår åt hundarna och lät dom jobba på med sina näsor. Några fräcka skator kom inflygande från Resarö och satte Wilmer i rörelse. Plötsligt kom han tillbaka blodig om benet. Jag såg att det var ett ganska djupt skärskår och skyndade mej hem.

Först hade jag tänkt att lappa ihop honom själv, för varje veterinärbesök kostar tusentals kronor och vi har ett ordentligt förråd av sårvårdsprodukter hemma efter Violas alla blessyrer. Men Nisse trodde bestämt att skadan måste sys, och Skutskepparn var ute på någon Kustbevakningsbåt och den enda jag kunde få tag i var brorsan.

Loffe fick släppa sitt jobb på Tynningö, ta båten in till Minörhamnen på Rindö och byta till bil. Sedan plockade han upp oss på varvet och så tog vi vägfärjan till Waxholm.

Sicken cirkus!

 

Någon som har glömt bort att jag har Dengufeber i ett ganska aktivt stadium (det är mycket roligare att skriva Dengufeber än TBE, och det är två närbesläktade sjukdomar). Jag pallar inte sånt här. Och Wilmer med sin obegripliga känslighet och peruanska päls, han pallar inte heller. Han HATAR att gå till veterinären lika mycket som jag hatar att gå till doktorn. Vi vill vara i fred!

Men tur i oturen att vi verkligen åkte, och att vi gjorde det så fort. Skärsåret var ordentligt smutsigt och måste sys igen med dräneringsslang inuti. Och eftersom han ändå blev nedsövd passade vi på att ta bort en vårta vid örat också.

Sju tusen pix (lite drygt, faktiskt)!

Nåja, hundfan (förlåt) har bättre försäkringar än vad jag har och fick följa med hem igen. Hela vägen till Waxholm satt han i skuffen med en gigantisk tratt över huvudet och en Wunderbaum som dinglade från taket. Viola skrek rakt ut av skräck när han klev in genom dörren.

Kanske trodde hon att han blivit bortförd av utomjordingar, hon hade ju själv sett rymdskeppet landa  i viken, och här kom han nu tillbaka med en stor parabol runt halsen, blodig och luktade billig Kryptonit bakom öronen.

 

Viola skrek rakt ut av skräck
(Den här bilden är dock från i somras)

 

I dag beslutade vi oss för att gå ut i skogen och leta redan på varenda förbannade glasbit som kan dölja sej där bland buskar och snår, men vi hittade inga.

Det är en gåta för mej att båda hundarna har skurit sej flera gånger (rejält) utan att vi hittar orsaken.

Men…

Så kasade Nisse utför ett berg och ner till en stor vattensamling där hundarna brukar dricka. Och helt dolt av det höga höstgräset hittade hon ett vidrigt förvrängt plåtföremål med knivskarpa kanter som alldeles garanterat är orsaken till båda hundarnas skador.

Jag ska ta en bild lite senare och lägga ut här. Givetvis tog vi med oss den farliga plåtprylen hem och ska kasta i en skrotcontainer.

Wilmer, för sin del, ska försöka bli av med doften av utomjording och  Wunderbaum i sin päls.

 

Roten till allt ont


2 reaktion på “Roten till allt ont

  1. Hela händelsen är ju väldigt tragisk egentligen,jag hyser den största empati för Wilmer,men han får ursäkta mig.Jag skrattar mig av stolen.Gubben min tittar fundersamt på mig och muttrar om den där Dahlskan nu igen…..

  2. Kan det där vara zink, månne? I så fall – släng det inte – ge det till mig. Några zinkbitar i brasan lär vara bästa sättet att undvika en igensotad skorsten. Så jag letar efter zink var jag kan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.