Det gungar betänkligt

Jag har hittat en vän i TBE-träsket, Svante Lidén, legendarisk reporter på Aftonbladet. Svante fick TBE för tre år sedan (läs här) och är absolut den ende jag vet som kan svara på mina frågor. Och han är fruktansvärt uppriktig. Svante skriver så här i ett mejl:

”Jag vill inte måla fan på väggen. Men jag har aldrig varit någon direkt solskenskille heller.

Så:

Carina, det är inte säkert att det går över.

Jag var tillbaka till jobbet efter ett halvår eller så. Jag gick omkring som i en dimma; det var månader av arbetsprövning, arbetsträning och ständiga sittningar med företagshälsovården. Sen var det 25% jobb, 50% och till slut för ett och ett halt år sen, 75%. Arbetsuppgifterna blev naturligtvis inte desamma – jag hade – och har fortfarande – en obehaglig tendens att liksom bara försvinna iväg i ett jävla diffust töcken. Och då duger jag inte så mycket till kan jag avslöja.

För ett år sen var jag grundligt utförsäkrad. Men tack och lov hade jag så mycket innestående övertid att jag kunde kompa ut mig en dag i veckan och i princip ta hur mycket ledigt som helst. Jag har fortfarande flera hundra timmar kvar och det känns som en enorm trygghet.

Jag brukade paddla kajak förr i tiden. Långt och länge. Gärna i skitväder. I somras kunde jag paddla igen för första gången. Förutsättningen var att det var spegelblankt. eller åtminstone nästan, distanserna är inga större problem eftersom jag återfått rörligheten, dock inte koordinationen, i just det rörelsespektrat.

Balansen är kass.

Jag kan överhuvudtaget inte sortera bort störande billjud.

Jag är nästan lika tokigt ljud- och ljuskänslig som jag var för ett par år sedan.

Jag stavar som en kratta, men bortsett från det så skriver jag fortfarande hyfsat bra och märkligt nog fortare än någonsin. Men det tar ett jävla tag att gå igenom texterna.

Jag brukade vara en social människa. Men det är först nu i höst, tre år efter fästingattacken som vi har haft fester hemma. Det har blivit varje helg de senaste par månaderna; det är så mycket vi – inte bara jag, utan hela familjen – har att ta igen.

I och med att jag skrev min artikel i tidningen för ett par år sen så har en hel del drabbade hört av sig. En del är, efter många år, i risigt skick.

Andra har återhämtat sig helt.

Det är som min doktor Göran Günther säger:

– 60 procent brukar bli helt återställda.

Sen finns det ju varierande grader av elände i de återstående 40 procenten.

Jag har, efter tre år, insett att jag tillhör förlorarlaget.

Å andra sidan är jag ändå tillbaka på något sätt, jag inser att det kunde ha gått så ini helvete mycket värre…

Min räddning var träningen. Så fort jag överhuvudtaget kunde ta mig till gymmet så gick jag dit.

Jag trampade cykel, tränade styrka och simmade. Sex dagar i veckan. Det var visserligen allt jag gjorde; efter de där passen ramlade jag i hop därhemma. Men de räddade livet på mig. Jag vet inte om nerverna i skallen växer ihop bättre och snabbare av att man tränar som en idiot, men det finns ju andra aspekter. Fast jag inbillar mig förstås att syresättning och ökad cirkulation sätter fart på saker och ting.

Sen mår man ju så mentalt mycket bättre av att träna – även om det innebär taffligt hundsim och spastiska ryck i maskinerna.

Jag är bergis på att jag hade blivit tokig för länge sen om jag inte tränat.

Nu tar jobbet för mycket tid och ork, så nu orkar jag tyvärr inte hålla på som jag gjorde tidigare.

Å andra sidan har ju jobbet sina egna, inneboende, belöningssystem.

För mig, som löjligt fåfäng reporter, är varje gång jag blir publicerad en slags

bekräftelse på att Svante Lidén fortfarande finns. För i ibland, ganska ofta tvivlar

jag själv.”

 

Aftonbladets Svante Lindén

 

Jag tror ingen behöver tvivla på Svantes existens, särskilt inte efter hans senaste artikel i Aftonbladet (se länk). Den som ställer sej spritt, språngande naken under ett vattenfall i Sapporo some where FINNS. Frågan är bara hur länge?

Jag ser ett ganska starkt mönster mellan dom jag känner till som har fått Borrelia / TBE, det är naturmuppar och vildhjärnor.

Själv vill jag gärna tro att jag hör till dom 60% som blir helt återställda. Men någon skada är jag säker på att viruset har förorsakat roten. Svante berättar att han skriver snabbare än tidigare. Jag tycker att jag tänker snabbare än tidigare. Det kan inte vara friskt. Det känns som att hjärnan har lagt om infrastrukturen och byggt jävligt svajiga broar över oframkomliga vägar. Det går fort, men det gungar betänkligt!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.