Saker som hände 2011 och ingen jävel hade någon glädje av

Jag tycker att det börjar bli dags att knyta ihop den här TBE-påsen och sortera in i facket; ”Saker som hände år 2011 och ingen jävel hade någon glädje av.” Det facket!

Ibland känner jag igen mej i den där reklamfilmen som går på TV och visar en kvinna med ett komplicerat benbrott. I början av konvalescensen blir hon uppvaktad med Luciasånger och julklappar, men sedan dalar sympatierna i takt med ljusets återkomst. Till Påsk är allt som händer att en flinande farbror kastar in en blek blomruska i rummet.

Jag vet hur det känns!

Så jävla lätt kan det inte vara att hålla empatiflödet rinnande. Här har det faktiskt varit strypt ett par, tre månader snart. Här om kvällen frågade Skutskepparn liksom av en slump;

– Och hur är det med dej då nu för tiden?

Jag blev faktiskt rätt förvånad för jag brukar aldrig klaga över mina krämpor. Så jag svarade nästan lite full i skratt:

– Undrar du verkligen det?

Och han sa:

– Nej, den saken är väl egentligen rätt så avhandlad vid det här laget.

Det är kärlek, det… efter trettio år!

Annat var det i början… av augusti alltså. Dagarna på sjukhuset som jag inte minns ett skit av. Då var alla så snälla och omtänksamma och ta mej fan generösa. Jag fick blommor och ett par knallrosa Foppatofflor, som även hade kunnat framkalla en stroke under sämre omständigheter. Nisse städade hela båten och printade ut förhållningsregler som hon klistrade upp på hyttdörren inför min hemkomst.

 

 

Första dagen hemma var riktigt trevlig. Det kom in brickor med soppa och juice. Jag fick böcker och tidningar, som jag i och för sej inte kunde läsa, men i alla fall. Storartad service!

Men hör ni, sedan gick det fort utför. Redan dag två drogs alla måltider in, eftersom ingen kom ihåg att jag låg där i hytten, och hade vi inte åkt till Gotland den tredje dagen hade man väl förtvinat där i sin drypande Dengu-feber.

 

 

Det var sedan när vi kom tillbaka från Kurrekurreduttön tre veckor senare, som människor började bete sej riktigt underligt. Någon mat serverades över huvud taget inte, all tvätt och städning fick jag sköta själv. Precis som vanligt alltså. Hundarna tog jag ut i skogen dagligen!

Men så avlyssnade jag ett telefonsamtal i min närhet och fick höra följande:

– Nej, tyvärr… Det går inte. Jag måste hjälpa mamma, förstår du. Hon är ju så sjuk!

Skitungarna hade börjat köra ut TBE-kortet!

Jag vet inte hur många gånger sedan dess dom har använt sej av denna skurkaktiga metod, att utnyttja min ”sjukdomssituation” för egna syften. Men en sak kan jag berätta. Inte har det påverkat mitt tillfrisknande.

 

 

Nu fyra, snart fem månader senare är jag praktiskt taget återställd. Eller i alla fall mycket, mycket bättre. Och då tittar Nisse in i hytten och säjer:

– Du mamma, vi kanske får besök i helgen.

Och jag svarar:

– Jaha, vad trevligt.

Och Nisse ber:

– Kan du inte halta lite i alla fall?

Och jag spärrar upp ögonen och frågar:

– Va?!

Och Nisse förklarar:

– Ja, men folk förväntar sej det.

Och jag fattar inte ett jävla dugg och upprepar:

– Va?!

Och Nisse ser lite (men bara lite) skamsen ut:

– Jo, du vet det där TBE-kortet har cirkulerat ganska länge nu. Man vill ibland slippa vissa saker, komma undan lite lindrigt, tacka nej helt enkelt. Det finns så många tråkiga tillställningar, såsiga filmer och meningslösa möten… Då är det så bra att kunna säja; ”Jag måste vara hemma och hjälpa mamma”.

Och jag viskande:

– Jag har aldrig fått någon hjälp…

Och Nisse, lite barskare i tonen nu.

– Allt jag ber dej om är att halta lite för trovärdighetens skull. Ska det vara så mycket begärt? På lördag!

Och jag, omtumlad av all denna missriktade omsorg:

– Vad ska jag säja att det är för fel på mej?

Och Nisse, med ett leende:

– Du kan väl bara köra ut TBE-kortet! Har du inte minsta lilla gnutta TBE kvar i kroppen som du kan plocka fram och rädda dina barns anseende med?

Nej, vet ni vad? Jag tycker att det börjar bli dags att knyta ihop den här TBE-påsen och sortera in i facket; ”Saker som hände år 2011 och ingen jävel hade någon glädje av. Allra minst, jag!

 

Storsudret sommaren 2011

 

2 reaktion på “Saker som hände 2011 och ingen jävel hade någon glädje av

  1. Hej
    Försökte skickad ett foto på Philippa men det gick ej
    Du får skicka din e-adress så kanske det går bättre.
    Järnspikars

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.