Nedräkning

Folk frågar mig:

– Är det inte jättespännande att ge ut sin debutroman?

Well, inte särskilt. Tro inte att jag har drabbats av hybris. Låt mig bara förklara min bakvända karriärstege. Jag har alltid skrivit böcker, alltsedan dag ett har jag haft en bok på G. Det var en lättnad när jag fick tag på en tuschpenna och kände att jag i alla fall behärskade ett par, tre stycken bokstäver. Det var då jag förstod att jag egentligen var matematiker.

– Så här måste det fungera, minns jag att jag tänkte, om man skriver alla bokstäver man kan i flera rader, huller om buller, tjocka led – då måste det ju stå Carina Dahl någonstans. Sannolikhetslära, gott folk. Sannolikhetslära!

Jag hade inte hybris då heller. Jag var rädd om mitt nya tefat och det fanns elaka ungjävlar i pulkabacken. Såna som inte förstod att skilja på ”mitt och ditt”. Tyvärr var få av dom läskunniga.

Pulkan blev jag av med ganska tidigt, skrivintresset bestod. Någon gång i 15-års åldern skrev jag min första roman. Jag tror att jag har berättat om den tidigare, för där finns scener och miljöer som återkommer i ”Det stora svenska vemodet”. Det var ett skit att skriva 200 sidor på en gammal Remington med taskigt färgband. Ibland fick jag helt enkelt kapitulera och skriva åttio sidor med svagt, rosafärgad text. Jag hade knappt råd att köpa papper. Sånt kostade massor på den tiden.

Det fanns inte ett bokförlag i hela norra Europa som kunde läsa vad det stod, men jag fick mycket uppmuntran under vägs gång. En (numera gigantisk förlagschef) tyckte absolut att jag borde satsa på någon form av bildberättande. Antingen det eller gestaltning. Han tillade också: ”Samt ett nytt färgband!”

Därefter har jag aldrig jobbat obetald. Ofta (eller alltid) har mina produktioner varit sålda redan på idéstadiet. Jag har varit inblandad i riktigt stora sammanhang, enorma omkostnader och gigantiska team. Såna gånger svindlar det – om man över huvud taget tänker på det. Att jag på min lortiga kammare med min solkiga dator kan sätta miljoner i rullning. Fy fan, det gillar jag. Fast jag tänker aldrig på det.

Så när någon frågar:

– Är det inte jättespännande att ge ut sin debutroman?

Då vet inte jag riktigt vad som egentligen är så himla spännande. Jag kan bli sågad vid fotknölarna naturligtvis – men spännande… njaee. Jag kan bli för full på Bokmässan i Göteborg och spilla ett glas vin över någon toktovad kulturkofta – men spännande… njaee… Jag kan byta visitkort med ministrar och mumintroll – inte bara ospännande, jag har aldrig haft ett visitkort i hela mitt liv.

Och så ringde Pelle.

Jag brukar sällan komma särskilt långt i mina funderingar innan Pelle ringer. Han sa:

– Du Carina, jag går igenom dina kontrakt och ser att vi inte har skrivit någonting på del två och del tre.

– Jag vet, sa jag.

Det blev tyst en stund i luren.

– Du vet…, sa Pelle.

– Ja, sa jag.

Pelle var snabb i repliken.

– Då tycker jag att vi ses som snarast och gör upp dom papper vi måste ha emellan oss. Kontakta gärna din jurist så att allting går rätt till.

Jag lade upp fötterna på skrivbordet (ärligt – fy fan vad drygt) och sa;

– Kolla här… för första gången i mitt liv är jag utan ett kontrakt. Kan jag inte bara få njuta lite till?

Jag tror att Pelle förstod. Jag försökte förklara. ”Det är jämt kontrakt, kontraktsförhandlingar, sårade känslor och miljoners miljarders småmynt hotfull rullning. Jag har uppriktigt njutit av att skriva en bok som ”Det stora svenska vemodet” utan en satans näsa dippandes i min trycksvärta. Och jag vet att jag svär alldeles för mycket, men det är bara när jag bloggar, och om jag nu kan få lite tid att bara vara med mitt manus några dagar till…”

Jag tror att han förstod. Det kom ett mail. ”Vi kan väl ses nästa vecka, käka lunch och skriva kontrakt på dom två efterföljande delarna.”

Jag har inte svarat ännu. Men jag vet ”vad” jag kommer att svara och tja, Pelle kan väl få undra lite. Spännande… njaee – möjligen för honom!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.