Helvete, vilka vassa knäskålar!

Jag känner inte igen folk längre. Naturligtvis skulle jag känna igen Björn Oden om jag såg honom, men det har inte hänt på 20 år. Att jag har sett honom, alltså. Däremot träffade vi en annan gammal farbror på vägfärjan här om dagen.

– Kände du inte igen honom? frågade Skutskepparn.

– Har aldrig sett karln, erkände jag.

– Men var det inte i hans trädgård din lillebror satt och grät när han hade supit bort nya båten?

Javisst, ja… men herregud, det var ju tjugo år sen!

Det kom ett samtal ut till ön (den andra ön – ”då för länge sen ön”).

– Jag har en liten pojke som sitter här i trädgården och gråter, meddelade en för oss främmande man. Han är inte särskilt nykter heller, kan jag tillägga.

”Han är inte särskilt nykter heller”

Det var ”Taxi-Olle” som ringde.

Plötsligt skrek han till:

– Vänta för fan, nu spyr han på mina nyutslagna dahlior.

Det var inte roligt att dom hette ungefär samma sak, det vill säja, pojken och dahliorna alltså. Mamma började grina hon med och kom rusande ner till mej.

Jag bodde vid tidpunkten i en mycket pittoresk liten fiskarstuga alldeles vid vattnet. Föräldrarna (samt pojken) bodde lite längre upp på ön.

– Öppna, öppna, skrek mamma. Christopher är i Waxholm och han kommer inte hem, det var visst nåt med båtmotorn!

Båtmotorn, jo tjena!

Jag och den dåvarande Skutskepparn (en annan, för detta var som sagt var, länge sedan) blev tvungna att åka hela vägen in till fastlandet och hämta honom. Av någon anledning (sprit har märklig effekt på unga grabbar) hade han då spytt färdigt och morskat upp sej.

– Var har du båten? frågade jag. Och båtmotorn!

– Ska du skita i, sa han.

– Den är ny, sa jag. Båtmotorn också. Du har precis fått den i present för att du har fyllt 15 år.

– Jag är 35, sa brorsan.

– Hoppa ner i båten nu ungjävel, sa den f.d Skutskepparn.

Brorsan höjde ett ben i luften och föll omedelbart omkull.

– Akta Gullefjun, skrek ”Taxi-Olle”.

Jag tror att det var katten han menade (jag vill hoppas det).

Brorsan låg på durken hela vägen hem (i MIN båt). Sin egen (den nya) visste han fortfarande inte var han hade.

– Pappa kommer inte att bli glad, sa jag.

– Han ska ha stryk, sa brorsan.

Sedan spydde han igen.

– Du får följa honom hem, sa jag till den f.d Skutskepparn.

– Aldrig, sa han. Han kan krypa hem själv.

Vi förtöjde båten och såg den unge fylltratten kravla iväg över ön.

– Vart ska du? ropade jag efter honom.

– Hem och spöa farsan, svarade han.

Jag tittade olyckligt på den f.d Skutskepparn.

– Men i det där huset bor ju gamla Tant Kerthu…

Tror aldrig brorsan har åkt på så mycket stryk i hela sitt liv, med en benprotes dessutom. Han har märken på kroppen än i denna dag. Dessa försöker han dölja under några fula tatueringar som ska föreställa japanska karpar. Han vill sällan tala om det inträffade och endast under stort rus. Då kan han säja saker som:

– Tant Kerthu var egentligen en mycket fin kvinna, men helvete vilka vassa knäskålar.

Det var alltså ”Taxi-Olle” vi mötte på vägfärjan. Han såg åldrad ut. Han är en man som har varit med om saker, hans trädgård också. Gullefjun talades det aldrig om.

Sent på eftermiddagen tog jag en promenad på ön (den nuvarande). På hemvägen mötte jag en kvinna som spände blicken i mej och sa:

– Hej!

Jag tittade på henne och svarade:

– Hej.

Hon stirrade tillbaka och sa:

– Hej, hej!

Det var en ganska tydlig manifestation för att komma från en vilt främmande människa. Hur jag än funderade kunde jag inte komma på vem det var. Jag gick hem. Tidigt i morse slog det mej. Björn Odens fru… Det måste vara Björn Odens fru!

Jag närmar mej gåtans upplösning.

Fotnot: Oden stavas egentligen med en accent ovanför e:et. Men den tangenten har pajat på min dator.

Småbrorsorna (var av en är snodd)

3 reaktion på “Helvete, vilka vassa knäskålar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.