Wilmer has done his business

Ibland går det verkligen åt helvete för ”Wåshing-Tåne”. Ja, han heter ju egentligen Wilmer, eller i allra sämsta fall, Washington, men vissa dagar blir det bara, ”Wåshing-Tåne” av alltsammans. Som i dag…

Vi hade varit i skogen, allt var frid och fröjd.  Viola var förvisso galen av glädje (oklart varför, men kanske hade även hon fått sig en tjoflöjtare rakt upp i svansamentet av samma statiska elixir som Wilmer senare skulle få smaka av.

Här uti finns också en del ”logistisk överkurs” att förklara. Så som en vanlig dag ofta ter sig här ombord. Hundarna hade gått ut och patrullerat varvet i gryningen. De hade varit med och öppnat Navigationsverkstan, kanske skällt ut någon sjöpolis eller kustbevakare i korridoren, slukat någon av gubbarnas matlådor eller smörgåspaket. Det var en alldeles vanlig dag. Bortsett från en sak. Wilmer hade inte gjort ”tvåan”. Detta bekymrar oss alltid i de sällsynta fall det inträffar alls (jag försöker undvika syftningsfel här, men det är svårt). Tvåan är viktig för Wilmer, eller tvärt om. När det ena och det andra samspelar uppstår någon slags harmoni inuti pälsen som faktiskt är eftersträvansvärd. Det infinner sig ett lugn som vi alla vanliga dödliga, sjöpoliser och kustbevakare uppskattar. ”Wilmer has done his busisness”.

Washing-Tåne

Det är när dessa dagliga koefficienter lämnar sin linje, då de icke finner sin plats i det vardagliga koordinatsystemet som det blir problem. Saker och ting börjar krångla, rörledningar proppas igen, fartyg kolliderar, strömförande kretsar sluter sig samman längs förunderliga vägar.

Okey, nu börjar vi närma oss.

Washing-Tåne hade magknip och behövde komma ut en extra runda i skogen.  Skutskepparn tog ut honom och återvände sedan till Navigationsverkstan på land. Han ringde och meddelade; ”Wilmer blir kvar på jobbet, tvåan ej bekräftad”.

Wilmer och Viola

 

Strax efter lunch kontaktade jag ”landbasen” och föreslog att vi skulle ses i skogen ytterligare en gång och låta de båda tillfälligt avskilda byrackorna möta varandra. Kanske skulle Viola kunna få fart på Wilmers krånglande mage. Jag tror, med facit på hand, att den lilla Lopploellan har energi nog för att få fart på avsomnade högspänningsnät med hängande kabelbrott.

Viola blev så glad av återseendet att hon slog hela kullerbyttor i luften (ja, men skaffa en Weimaraner själva så får ni se). Hon slängde sig i vattendrag och rullade sig ohämmat på dammande mark. Wilmer betraktade det hela med ansiktsuttryck som sade: ”Jag kan någon gång ha nämnt någonting om att jag ville ha en kärring, men jag sa inte att hon måste vara galen!”.

Fick han ett ögonblicks paus att göra ”tvåan”? Tror inte det.

Kanske huggormsbiten

 
Men nu började Skutskepparn bli stressad må ni tro. Som om han hade tid för detta spektakel. Och någon lunch hade han inte sett skymten av på fjorton dagar. Så jag erbjöd mig chevalereskt;  ”Kila in på Kajkanten (det lokala mathaket) och beställ en lunch så går jag hem med hundarna själv.” Och så fick det bli.

Hann jag mer än ombord förrän det besynnerliga inträffade. Wilmer rasade ihop på däck och fick någon slags kramper i hela bakkroppen. Viola som gick före, klarade sig helt utan reaktioner.  Jag märkte ingenting. Men någonting hade hänt. Wilmer kunde inte resa sig upp. Jag vill inte påstå att jag fick panik, men jag blev helvetes rädd. Snabbt som fan fick jag upp mobilen och skulle slå numret till Skutskepparn, men den slant ur handen och ramlade i däck. Batteriet hoppade ur och alla delarna ramlade ned i vattenrännan längs skarndäck. Behöver jag nämna att det ösregnade ute. Behöver jag återge mina svordomar?

Med en hand om Violas halsband (för hon hoppar över relingen den jäveln), och en hand på Wilmer (som kanske höll på att dö), plockade jag upp mobildelarna ur regnvattnet, fick ihop aset och lyckades få igång den igen.

Jag trodde inte att det var sant när signalerna verkligen gick fram och Skutskepparn svarade i andra änden. Jag sa; ”Kom hit NU!”. Och han sa; ”Är du inte klok, jag har precis beställt min mat och sedan ska jag direkt till en brandbåt som…”. Och jag sa; ”NU!”.

Då blev det fart på Skutskepparn. Jag kunde själv se hur han kom hastande ut från Kajkanten (krogen), men ändå inte gjorde sig större brådska än att han tänkte; ”Vad fan är det nu då?”.

Men sedan fick han syn på Wilmer på däck och förstod att det var allvar. Från den ena sekunden till den andra kunde inte hunden ta ett steg för egen maskin, utan satt eller låg på sidan och sprattlade med båda bakbenen. När han försökte resa sig upp, vinklades höftlederna ut från kroppen och alla tår spretade rakt upp i luften som på en skämtteckning. ”Han har fått ström”, sa jag. ”Han måste ha fått ström när han klev på lejdaren!”.

Men vi visste inte. Vi hade inte en jävla, blekaste aning om vad som hänt. Ström, huggorm, benbrott, blixtnedslag… Det kunde vara vad som helst. Skutisen fick springa efter bilen, och i den sulade vi in Wilmer och satte högsta fart mot närmsta veterinär.

Men Skutskepparn är en iskall potatis, och medan vi stod i färjekön (två minuter innan avgång) hann han in på Kajkanten (krogen) och slukade där sin avsvalnade lunchtallrik (klockad till 1.30 sek). Sedan plockade vi upp Humla på Waxholmsvägen och förklarade omständigheterna i stora drag.

”Vi kollar honom ytterligare en gång”, föreslog hon och pekade på en stor parkeringsplats vid skogsbrynet. Och plötsligt hade Wilmer repat sig så pass att han kunde gå, till och med springa, om än något haltande, svansen var ”inte glad” om man säger så, men jycken behövde inte akutvård som det såg ut.

Sedan dess har Skutisen fått vika hela sin arbetsdag åt att leta efter elfel ombord. Det här är ju kanske sista båten där man skulle kunna finna en sådan sak, men just därför. Ingenstans sker heller så omfattande installationer, så djärva eldragningar och obegripliga kopplingar. Jag (vi) lever med navigationssystemens Dr. House. Och då händer det prylar. I can tell!

Washing-Tåne mår bra nu. Men så fort vi hade konstaterat att han började återhämta sig, styrde vi om kosan från veterinärkliniken i Arningen, till stallet på Bogesund. Vi ville gärna se honom röra sig i hagen, att alla leder och muskler, hjärta och lungor lirade ungefär som man kan förvänta sig av en ”ännu oskiten jakthund”. Skutskepparn ropade till Humla: ”Det är nog bäst att du kopplar ur elstaketet för jag är inte säker på hur en hund som nyss har fått växelström genom kroppen reagerar på en likriktad puff.

Tja, kanske lägger det bara frisyren tillrätta. Eller så blir han gay. Jag vet inte heller, men om vi någonsin hade hoppats på att den ”kemiska kastreringen” skulle klinga av och fortplantningssystemen väckas till liv igen, så kan vi nog glömma det. En kille som har fått sig en tjoflöjtare rakt upp i svansamentet tänker inte mycket på ”ligga”. Han tänker på saker som tjocka gummisulor, rejäl avfendring, och kanske även våtdräkt. Men framför allt vill han nog bara få skita i lugn och ro!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.