Nisses fel

Det har varit några hektiska dagar. Hundarna har varit magsjuka och Skutisen har fått ”Rosfeber”. Ingen av oss hade aldrig, någonsin tidigare hört talas om en sådan sak som; ”Rosfeber”. Jag trodde att det måhända kunde uppstå i gamla, sura magnetkompasser. Nu vet vi att det också kan utvecklas hos gamla, sura skutskeppare. Han är dock frisk nu. Hundarna också. Själv har jag haft förmånen att komma ut i skogen dygnets alla timmar. Aldrig har jag sett så många dansande älvor, så magiska dimmor och så spöklika diarréer.

Rosfeber / underben

Anyway, det var inte om Rosfeber jag skulle skriva utan om ”hästmisshandel”. Detta ledde i sin tur till att jag blev indragen i någonting långt mycket värre; ”Malaysian child abuse”, vilket i sin tur resulterade i att jag blev utslängd från Facebook. Och alltsammans var i vanlig ordning Nisses fel!

Nisses fel

Denna flicka har en makalös förmåga att sätta mig i skiten. Det har hänt förr (som en och annan läsare kanske minns). Den här gången ville jag berätta för Nisse (Fideli) om en alldeles förskräcklig video som cirkulerar på Facebook, och säkert många andra forum. Den visar hur Amerikanska gångartshästar misshandlas och torteras med blister för att prestera maximalt på tävlingsbanan. Ni kan se den själva här, men varning, den är vidrig!

Knasen behöver inga blister

Nisse och jag började diskutera effekterna av att nästan alla människor numera har tillgång till en mobiltelefon och lägger ut sina filmklipp på Youtube. Jag tycker att det är en fantastisk utveckling. Förr i tiden krävdes hela tidningsredaktioner för att göra en klassisk ”Wallraffare”, nu jävlar blir skitstövlar som Jackie Mc Conell uthängda med namn och nylle på nätet i samma stund övergreppet sker.

Nisse tog ett annat exempel och berättade om en Malaysisk kvinna som misshandlar sitt barn ovetandes om att hon samtidigt filmas av sin väninna. Nisse ville visa mig klippet som finns tillgängligt på nätet, men jag avböjde. Jag har svårt nog att se djur som far illa, och att jag skulle sitta och titta på ett barn som inte kan försvara sig, klarar jag helt enkelt inte av. Men Nisse stod på sig och började söka efter filmen med min dator.

– Strunta i det där, bad jag. Jag vill inte se, och jag har inte tid.

Men Nisse kunde inte släppa tanken på den här vedervärdiga barnmisshandeln utan fortsatte att leta.

– Flytta på dig, bad jag då. Det är bättre att jag söker själv så går det fortare. Men jag lovar inte att titta.

Bara för att komma åt min egen dator och kunna fortsätta med det jag höll på med, hjälpte jag Nisse med sökningen. Men inte ens jag lyckades få fram rätt klipp. Vi sökte på en mängd olika kombinationer, men kom liksom ingen vart. Det var då jag fick min snilleblixt.

– Om det här stämmer, sa jag, att någon har filmat den här galna morsan och spridit klippet på nätet så finns det garanterat en Facebookgrupp typ; ”Fängsla den galna Malaysiska kärringen nu!”.

Det trodde Nisse också att det skulle finnas, och att klippet som hon hade sökt efter så länge, och även jag försökt att hitta, skulle finnas där. Så vi loggade in på MITT Facebookkonto och sökte på orden; ”Malaysian child abuse!”

GÖR INTE DET!

Tjoflöjt, sa det bara så blev mitt konto avstängt. Jag fattade absolut ingenting. Inte Nisse heller. Vi gjorde inte ens kopplingen till den något absurda sökningen, utan försökte på alla sätt komma åt kontot igen. I tjugofyra timmar exakt varade mitt straff, sedan togs jag till nåder igen.

Som vi skrattade när vi förstod hur jävla illa det måste se ut när någon söker på; ”Malaysian child abuse”. Men om man bortser från det lite humoristiska i situationen, kvarstår ju det faktum att ett barn har blivit misshandlat och att en väninna har filmat alltsammans. Jag undrar, hur FAN kan man filma en misshandel i fyra minuter utan att ingripa? Jag hade kastat den galna kossan på brasan efter mindre än trettio sekunder. Fyra minuter! Jag förstår inte?

Det enda som är positivt med den här filmen är att kvinnan givetvis fick fängelse. Men fyra minuter…?

 S/S Bore

Nu hoppas jag bara att Jackie Mc Conell får fängelse också, och att man där dagligen rycker skäggstubben av honom med plattång. Vad ångisbrytaren Bore över huvud taget har med denna soppa att göra kan man fråga sig, men där var vi i alla fall här om dagen för att utföra en inspektion åt Transportverket. Det vill säga, Skutskepparn (min) skulle göra en inspektion av navigations- och säkerhetssystemen ombord och jag fick för mig att åka med.

Wilmer och Viola fick också följa med till Bore

På vägen hem från Västerås passade vi på att hälsa på min gamla vän och kollega, Tina, i Kungsängen. Tina har på kort tid förlorat båda sina Australienska vallhundar, den ene under helt spektakulära former då han helt enkelt lade sig ned och tvärdog under en promenad i skogen.

Hemma hos Tina

Tina bor helt sagolikt i ett litet hus på landet med de egna fåren alldeles inpå knuten. Nu hade hon också hunnit skaffa en ny, jättesöt valp som alldeles säkert kommer att bli en fantastisk vallhund i framtiden.

Trädgården

Alltså, jag älskar Tinas hus och hennes trädgård. Hon har alltid haft förmågan att arrangera vilken hög med bråte som helst så att den ser ut som ett litet konstverk. Man kan vända kameran åt vilket håll man vill och det blir underbara bilder, men zoomar man in ser man att det bara är en hög hundkoppel, några tomma plastkassar och en julgransbelysning. Men det ser fantastisk ut. Hur gör hon?

Tinas kök

Nu har vi besök på utsidan om Falkland av en gammal bekant som har köpt en världsomseglare i Thailand och behöver hjälp med elsystemet ombord. Båten är riktigt ball och har en fantastisk historia. Inte minst resan till Sverige som jag inte orkar redogöra för nu. Det kanske blir en annan gång.

S/Y Whitbread utanpå M/S Falkland

Båten ser inte så stor ut på bilden, men den är 22 meter lång och har en massa utrymme invändigt. Martin är rolig för han är fruktansvärt hundrädd och har en återkommande mardröm om hur han blir attackerad och uppäten av en Dobberman. Varje gång Wilmer ger minsta lilla ljud ifrån sig frågar Martin oroligt; ”Är det mig han vill ha nu?”.

Viola tog ankarvakten

Nej, nu får jag nog börja tänka på middagen. Förra helgen ställde jag mig och gjorde någonting så makalöst ledsamt och destruktivt som ”rört citronsmör”. Alltså, jag rörde och rörde och rörde. Det kan ha varit den tråkigaste halvtimmen i hela mitt sorgesamma liv. Jag antar att även det kan vara Nisses fel.

Grilltallrik med rört citronsmör I´ll be damned.

En reaktion på “Nisses fel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.