Ofta att man behöver femton liter soltorkade tomater

Jag får hela tiden tänka mej för. Visst, det gör väl alla när man ska gå över gatan eller fylla i ett komplicerat formulär. Men jag måste också tänka på saker som ni andra inte behöver göra. Till exempel måste jag hela tiden tänka på att inte ramla i sjön. Det behöver inte ni göra. Ni går där ledigt och avslappnat längs kajerna (det har jag sett), men skulle jag slappna av det allra minsta går jag rakt ut i vattnet. Jag går in i lyktstolpar också, och kliver på små hundar. Och det är irriterande, framför allt för att man kommer av sej med det man håller på med.

Hemma är det inte heller lätt. Jag har sett hur andra rör sej och agerar i sina bostäder. Hur dom viker tvätt och startar tvättmaskiner lika enkelt som om det vore ett väl inarbetat cirkusnummer. Jag glömmer sånt, det faller sej inte naturligt. Jag måste verkligen koncentrera mej för att duka ett bord eller bädda en säng. Jag måste verkligen påminna mej själv om vad jag gör i rummet, vad jag håller på med och vart jag är på väg.

Det låter ju som att man beskriver en senildement, och tänk när den dagen kommer, då kan det bli riktigt spexigt!

Skutskepparn tycker inte att det är särskilt kul. Han har sett det här pågå under mer än 20 års tid. Jag vet inte hur många gånger han har släppt av mej på någon matvaruaffär, för att komma in två, tre timmar senare alldeles utmattad av väntan. Jag vet inte riktigt vad jag gör där inne, för det är inte just som så att jag handlar. Ibland förföljer jag människor. Jag har sällan stulit någonting.

Det var värst dom första fem åren, då bråkade vi fruktansvärt mycket om hem och hushåll. Nu känner jag att Skutskepparn har hittat nån slags inre frid. Han har dock aldrig föreslagit att vi ska gifta oss eller ens flytta ihop. Det händer fortfarande att barnen frågar:

– Är ni två ett par, eller? Våra kompisar undrar. Inte vi.

Ja, inte vet jag. Jag vet lika lite om mitt liv, som jag vet vart jag är på väg eller vad man gör på Ica. En gång försökte han få mej att handla på Willys i Kungens Kurva. Det skulle vara bra, sa Skutskepparn. Han kände flera stycken som handlade där och det vore ju fan om inte jag skulle klara av…

Ha! Låt mej säja så här, att något värre har jag aldrig upplevt i dagligvaruhandeln. Visserligen var det många år sedan och det kan ha hänt saker med Willys som inte jag känner till, men jag går aldrig dit igen. Allting var helt slut. Det kändes som att befinna sej i forna Östtyskland och vara sist i kön. Det enda jag fick med mej där ifrån var en femtonliters burk med soltorkade tomater.

– Ofta, sa tjejerna där hemma, ofta morsan man behöver femton liter soltorkade tomater. Grattis!

Sen började Skutskepparn sköta om inköpen själv. Det gör han än i denna dag, men nu har vi ett system som funkar ganska bra. Jag handlar det HELT uppenbara, det jag verkligen VET att vi ska ha. Det vill säja, ska vi äta köttbullar till middag, så handlar jag köttbullar. Det är uppenbart, det fixar jag. Så ordnar han med den komplexa delen, dom diffusa varorna, det som jag lika väl kan förväxla med ett bevattningssystem.

Ärligt talat tror jag inte att han riktigt vet vad man ska ha mej till. Jag är inte särskilt snäll heller, har han sagt.

– Han har dej bara för spänningens skull, konsterade en av mina bästa vänner nyligen. Det håller honom alert. Han har inte en aning om vad som kan hända.

Nej, och inte jag heller. Men snart ska jag börja med maten.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.