En sak i taget

Precis fyllda femtio farofyllda år har den hittills slumrande ”tanten” i mej vaknat till liv och tagit ett rejält grepp om min portmonä och pakethållare. Nej, men ärligt talat… Jag har aldrig haft någon portmonä, ingen pakethållare heller. Jag har aldrig ens i hela mitt vuxna liv haft eller använt någon handväska. Aldrig!

När jag skulle gå på Guldbaggegalan i Göteborg för några år sedan, gjorde denna brist sig tydligt påmind. För det första blev jag tvungen att skaffa en handväska, det var ändå ett överkomligt problem. Men sedan skulle den fyllas med ett innehåll för att inte verka alltför platt och tråkig. Och jag kunde vid den tidpunkten i ”karriären” INTE begripa vad jag skulle stoppa i den. Någon portmonä hade jag ju inte, och ett par platta kontokort gör ju inte mycket för ”silhuetten”. Jag tog helt enkelt min gamla stallkeps och knögglade ned den i clutchen, och vips såg det ut som om mitt liv hade ett innehåll. Ja, i alla fall min handväska.

Men nu jävlar, ser ni har jag två cykelkorgar, en axelremsväska och en mönsterstickad raggsocka. I den senare ligger mobilen.

Först nu, vid femtio, kan jag se ett mönster i att jag ALLTID i hela mitt liv har fått vänta på människor. Detta har nästan drivit mig till vansinne. Allt som ska förberedas, plockas ihop, packas ned och i de mest morbida fall, prickas av på en check-lista. Sånt gör inte jag. I dont go there!

Däremot har jag alltid varit den som inte har några vantar, inga pappersnäsdukar och absolut ingen penna. Någon penna har jag sannolikt fortfarande inte, men jag har en struktur. Eller en försiktig början till struktur. Kanske hänger det inte alls ihop med åldern, utan snarare det att jag förlorade hela mitt kortminne efter TBE-turnén förra året. Det är mycket bättre nu, men jag är pisstrött på att jämt leta efter saker.

Så jag packar mina små väskor och bagar, och packar upp dem och slarvar bort dem och är så sinnessjukt noggrann med att hela tiden hålla dem under uppsyn att jag hinner bli bestulen både på cykeln och portmonän medan jag står i ett gathörn och krampaktigt kramar en mönsterstickad raggsocka mellan mina händer.

Och så får jag mejl och meddelanden från människor som påstår att jag aldrig svarar i telefonen. Men, hörrni, lugna ned er. Nu tar vi en sak i taget!

En sak i taget

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

2 reaktion på “En sak i taget

  1. Jo… Grattis i efterskott. Nu är du på ”dösidan” och allt hopp är ute. Handväskor kommer med axelrem, små djävla fack och en fet förbannelse. Släng den!!! NU!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.