Kusin Åhlin – eller, bra böcker och en kall bärs

Alltså, det går inte att beskriva. Bokmässan i Göteborg är något av det mest ”crazy” jag har varit med om, som jag över huvud taget har sett och upplevt. Den är g-i-g-a-n-t-i-s-k! Man blir fullständigt snurrig i huvudet. Göteborgarna älskar den (alla andra med) och jag förstår dom.

Det är något väldigt speciellt med att författare och läsare möts, det är inte som i Köpenhamn eller i London som är utpräglade branschmässor. Här sker en fusion mellan stort och smått, vått och torrt, smalt och brett. Och över alltsammans vilar frustrationen hos 100.000 människor som inte bara vill ha en bra bok – utan också en kall bärs!

En av dom var, idag, jag.

– Och allt han ville ha var en kyss och en kall öl.

Jag säjer det redan nu, jag bekänner redan inledningsvis, ”Ja, jag försvann, men det var sent på eftermiddagen och jag skulle gå på Ernst Billgrens releasaeparty. Innan dess hade jag i och för sej också varit tidvis försvunnen. Dock inte på grund av några kulturella tovor i kardan, what so ever, utan enbart p.g.a det faktum att man ser knappt handen framför sig på Bokmässan. För övrigt fanns jag i montern!

(Bildbevis kommer – både på det och allting annat).

Jag är en djupt (nåväl, det finns grader i helvetet) ångestriden person, flyger inte, åker ej tunnelbana. Hissar kan ni glömma! På Bokmässan i Göteborg upplevde jag någonting annat, någonting helt nytt och eventuellt radikalt kognitivt. Jag kände: ”Här finns inte plats för någon panikångest, det går inte, det ryms inte!”

Sen mötte jag Pelle!

Han mådde bra kan jag meddela, han krängde böcker och solade sig i glansen från kultureliten.

– Har du en extra-mobil? frågade han mig.

– En extra-mobil-vad? undrade jag.

– Du vet, sa Pelle när man har varit på kalas kvällen före och kanske den egna mobilen inte längre fungerar exakt lika bra som den borde dagen därpå…

– Har du supit bort mobilen? frågade jag.

– Självklart inte, sa Pelle och jag kunde se på den klara glansen i hans blick att han talade absolut sanning. Men har du en extra-mobil? envisades han.

Kan hända att jag inte hade. Fast jag frågar mej; ”Vem har en extra-mobil i stövelskaftet?” Ungefär som om man hade ett par extra-ögon i bakfickan. Ja, det kan finnas dom som har. Jag vet inte…

Sen kom Ann-Ci – det var en stor lättnad. Ann-Ci är chill, hon har extra-ögon, extra-mobil, extra allt. Men hon är full av skit ska ni veta. Ingen kan vid 63 (jag vidhåller sextio-tre-jävla-års-ålder) se ut som en liten italiensk cykeltjuv. Ann-Ci kan – hon är en!

Ann-Ci till höger

– Häng med och träffa Ernst, sa hon.

Så det gjorde jag. Pelle tyckte det var okey att lämna montern en kort stund.

– Kolla om Ernst har någon extra-mobil, sa han.

Ann-Ci är en av SVT:s legendariska producenter / projektledare. Hon har inte bara gjort Julkalendern ”Dieselråttor & Sjömansmöss” (då vi lärde känna varandra) utan allt ni kan tänka er (även Klas Östergerens Julkalle i regi av Thomas Alfredsson med Ernst Billgren som scenograf) och mycket som kommer i framtiden (kolla ”Selma” i mellandagarna och ”Stormen” efter det – tänk, Ann-Ci Lifmark!)

Hon har betytt och betyder fortfarande enormt mycket för mig.

– Har du gett några intervjuer idag? undrade hon på vägen till Ernst Billgrens release.

– Sveriges Radio, sa jag. Det var inte helt lätt.

– Varför det? undrade Ann-Ci. Du har ju gjort flera presskonferenser.

– Det kommer alltid upp så svåra frågor, svarade jag. Saker som: ”Vilka författare läser du?” och ”Vem är din förebild?” och jag kommer aldrig på nån för att jag är så förvirrad. Jag vet vem jag menar, men inte vad jag ska svara.

– Du menar Per Åhlin, sa Ann-Ci.

En mästares skapelse

Ja, just det. Det är sant. Jag har fått Per Åhlin av Ann-Ci. Hon vet vad jag menar, hon vet vad hon gör. Jag har fått Sveriges kanske störste illustratör och animatör av Ann-Ci. Hon sammanförde oss i Malmö och sa:

– Här har ni nu varandra. Gör vad ni vill!

Och fy fan vad vi roade oss i rörledningarna. Det blev både en storsäljande barnbok och ett lyckat dataspel!

– Det är ett vemod, sa jag till Ann-Ci (nu på Bokmässan i Göteborg) att tycka så oerhört mycket om Per, som jag gör, och önska att vi hade träffats trettio år tidigare.

– Han är din kusin, sa Ann-Ci. Det är därför du känner så.

Svindlande tanke.

– Kusin Åhlin… naturligtvis är det så!

– Och nu vill jag att du ska möta Ernst, sa Ann-Ci. Ni har precis samma jätteknasiga tänk, man fattar absolut ingenting men det kommer ut någonting väldigt vackert av det. Och DÅ förstår man!

Jag vet inte om jag ska se det som en gåva eller en utmaning. Ann-Ci är inte en sån som ger bort onödiga saker, Hon ger bort experiment. Ofta är dom noga övertänkta. Ernst och jag lovade att fundera på saken. Och även om vi skulle finna allt samarbete helt omöjligt, skulle jag ändå kunna kolla om han har en extra mobil Om inte annat så för Pelles skull.

Imorgon har vi en ny dag här på Bokmässan och då är jag på plats igen.

Lovar!

Lugnet inne på utställarnas serviceavdelning

3 reaktion på “Kusin Åhlin – eller, bra böcker och en kall bärs

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.