I det mentala rabarberlandet

Någon känd forskare och vetenskapsman (filosof kanske) konstaterade en gång att; om människor kunde se in i framtiden skulle hela jordens befolkning göra gemensam sak och helt enkelt gå och skjuta sig för huvudet. Vi människor lever på hoppet menade han (eller om det var en hon… en hen, kanske). Vi hoppas på att det ska bli bättre. Att vi ska få bättre hälsa, bättre ekonomi, bättre väder. Fred på jorden!  Det är vår drivkraft. Sen finns det förstås de få förunnade som bara är så förbannat nöjda. De har aldrig haft TBE kan jag lova.

Om jag hade vetat vad det skulle innebära att få TBE hade jag också gått och skjutit mig. Men bara i knäskålarna, för i huvudet har jag alldeles för ont, och så är man ju fortfarande lite nyfiken på morgondagen. För den vet man ju ingenting om.

Visst, det går framåt. På något vis går det framåt, men så kommer dagar när huvudet känns som genomborrat av tjugoåtta knivar och alla perspektiv förflyttar sej som Rubriks kub i händerna på en sockerhög tioåring. Jag skulle ta vilket migränanfall som helst för att slippa de dagarna. Det är otäckt. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv reflekterat över hjärnan, vad den kan ställa till med. Nu finns det ingenting som skrämmer mig mer.

Jag minns dagarna på sjukhuset som rena helvetet, där varje sekund bara gick ut på att hitta smärtlindring, att någon enda minut skulle bli mindre plågsam. Jag har läst skräckhistorier om människor som liksom jag har blivit fästingbitna och fått TBE, och ja, det stämmer vad som står i dessa skildringar.

Det som ibland känns lite ledsamt är insikten att, de dagarna på sjukhuset inte alls var till någon bot och bättring. Det finns ingenting att göra åt TBE. Nothing! Under den tiden på infektionskliniken pågick en brutal bärsärk i min hjärna, broar brändes och murar revs. Det var då den riktiga skadan skedde. Och först när man kunde överblicka omfattningen av förödelsen fick jag åka hem. Detta avgjordes av en läkare som lade örat mot huvudet och konstaterade att bombningarna hade upphört. Nu återstod inte annat än att renovera, återskapa och bygga nytt.

Jag tänker mycket fortare nu. Det är lite läskigt för det säger mig att delar av hjärnan antagligen är rätt så brända och att det finns oändliga utrymmen, bakgårdar och gränder som vi aldrig har varit i. Jag brukar säga att kroppen har skapat en ny infrastruktur där uppe, det fanns liksom inte medel och byggnadsmaterial för att lägga spår och bygga vägar, så nu har jag ett helt nät av hängbroar och linbanor, till och med lianer. Det går fort, men det är fan inte säkert.

 

Men, som alla vet. Det är inte synd om mig. Jag har världens vackraste utsikt, världens snällaste man, världens roligaste och duktigaste barn. Men all denna rikedom är också väldigt komplex och rörlig i sitt index. Man blir försiktig med livskapitalet, börjar kalkylera med värdegarantier och solskenstimmar i det mentala rabarberlandet. Är ni med? Om inte. Fundera på det.

Vi funderar på att åka in till stan igen, eller vi ska åka in till stan igen, det är redan bestämt. Även där har vi världens vackraste utsikt. Det är sånt som ger tröst när man räknar ihop sitt livs otippade svinhugg; ”Jag hade i alla fall tur med utsikten”. Med min ”traumastatistik”, två borreliainfektioner och en TBE-rykare (på fyra fästingar totalt i livet), vet jag inte riktigt vad man kan förvänta sig i stan. Antagligen blir jag biten i smalbenet av ett förrymt lejon på Hornsgatan. Sannolikt får jag rabies också. Jag tror det.

Trevlig helg!

4 reaktion på “I det mentala rabarberlandet

  1. Men samma sak skulle hända om folk läste historia, men det är det ingen som gör, trots att det faktiskt är möjligt. När man inser det så inser man också att man kan leva livet precis så som man vill… utan att känna någon som helst ånger – vilket leder till insikten…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.