Den gamla brandstationen

Någon gång i begynnelsen av sin besynnerliga karriär, fick min lillebror, Loffe, för sig att hyra en brandstation. Där byggdes så småningom upp någon slags verkstad, ett snickeri. Hans hustru, Nicola, började samla och renovera gamla möbler. Verksamheten blomstrade bland gamla slangar och släck-hinkar. Men som vanligt här i livet kommer nya utmaningar, bättre lokaler, tätare pytsar. Brandstationen föll i glömska. Till plötsligt Perra skulle skilja sig och hade ett halvt bohag att magasinera. Då kom han att tänka på den gamla brandstationen. Därefter har många äktenskap gått i stöpet, andra, lyckligare, par har lämnat landet och behövt ställa ifrån sej en gammal svärmorsa i en vrå, några, till synes alldeles vanliga personer, har bara samlat på sig alldeles för många och genuint jättekonstiga saker som inte passar in i något sammanhang alls. Någon flyttade till och med in under en svår period i livet och sov med huvudet lutat mot en bandsåg och fötterna på en uppstoppad hund. Det är så det ser ut på gamla brandstationen.

Och dit fick vi sent om aftonen i går för oss att åka förbi.

Men söte Jesus som där såg ut. Redan i dörren ropade jag till Skutskepparn som kom efter:

– Nu tar du det jävligt försiktigt, någon av oss kan komma att dö här inne!

Och det var nära, kan jag berätta. Vi snubblade över bord, stolar, lådor, väskor, virke, järnrör, skidor, motordelar, brandslangar, betongskulpturer och bildäck. Alltsammans staplade i högar ovanpå varandra. Skutskepparn klättrade upp på en lutande byggnadsställning som helt enkelt hade sjunkit ned genom golvet. Jag upprepade varnande:

– Tänk på gården, tänk på livet, tänk på framtiden.

– Det är ju det jag gör, svarade han och kröp in under en antik gammal matsalsmöbel som inte sett en levandes människa på ett par årtionden och som stod magasinerad högt upp under taket.

.

Jag undrar vad dom gör nu

.

Han prövade att rucka på bordet, tryckte med armarna underifrån och lyfte på bordsskivan. Då kom raset. Femtio kilo järnskor (från häst) som låg sammansvetsade i stora plattor ovanpå varandra och nu regnade runt huvudet på honom.

Jag minns inte hur vi kom ut därifrån, och inte hur vi tog oss hem. Men på natten sedan började jag fundera över alla dom människor som har passerat genom den gamla brandstationen under årens lopp, som har packat ner sina saker i lådor och kanske till och med bott där en tid. Jag undrar vad dom gör i dag, hur dom har det och vad det var som hände. Men mest av allt undrar jag om den uppstoppade hunden. Jag känner att man skulle kunna skriva ett helt filmmanus om det där stället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.