Tiden i limbo

Jag hittade en stol där på brandstationen och tog med mej hem. Sällan har jag stört mej så mycket på en simpel sittmöbel. Den har någon slags falsk charm med svarvade ben och målade detaljer, men stolen är ett as. Den har säkert tolv lager färg och luktar dessutom gamla miserabla människoöden, några från en brandstation i närheten. Den rider mej om nätterna, dyker upp i mina drömmar och dansar på klapprande hovar. Fy, fan vad jag hatar den!

I dag bestämde jag mej för att göra ett slut på eländet. Jag tog fram fartygets skarpaste varmluftpistol och gick loss på sits och stolsrygg med en närmast sjuklig besatthet. Inte en flaga fick finnas kvar från tiden i limbo. I morgon ska jag tvätta den, sedan slipa och måla den. Kanske, kanske om den rycker upp sej rejält, att den får följa med till Gotland. Men den har fasoner. Antagligen blir man väl avkastad en tidig morgon vid frukostbordet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.