Sickan och Selma

När jag lägger upp en massa nördiga bilder på hundarna, måste man veta att jag inte är en särskilt hundintresserad person. Jag är intresserad av Wilmer och Viola, samt den ras de härstammar ur, Weimaraner. Jag älskar deras humor, deras oändliga energi och stora integritet. Hade dessa egenskaper endast åtfunnits hos strävhåriga gammelgäddor, hade jag ägt två strävhåriga gammelgäddor. Men då hade de förstås inte hetat Wilmer och Viola, utan Sickan och Selma.

Varför jag skriver så mycket om hundarna är alltså inte för att arten intresserar mig speciellt mycket, utan enbart rasen. Jag kan stöta på någon enstaka byracka i förskingringen som är soft, men de allra flesta är bara fula och luktar illa. Dolly är dock söt (Chihuahuan som är i Washington och vänder då och då). Däremot luktar hon inget vidare.

Nej, jag skulle precis som alla andra vilja driva en sober inredningsblogg. Men det är svårt, det är svårt när två taggade jakthundar plötsligt välter matsalsbordet eller hoppar upp och sätter sig i fönsterkarmen.

Dessutom är jag oerhört känslig för allt som är modernt, matchat och symmetriskt arrangerat. Jag gillar prylar med ett privatliv, såna som har någonting att berätta, och inte stannar kvar där man ställer dem. Ofta måste jag ”lära känna” en möbel eller lampa innan den får flytta in.

Till exempel hittade vi i den gamla flygeln en kökssoffa (eller, det kanske till och med var en finsoffa i något rum för hundra år sedan). Eftersom jag verkligen avskyr stoppade möbler, var det inte tal om att den skulle få komma in i huset. Men så enades vi om att i alla fall göra den i ordning åt hundarna att ligga på.

I ett första steg fick soffan ”titta in” på besök. Efter tjugo minuter hade jag fått nog och bad Humla och Skutskepparn att bära ut den igen. Men det orkade de inte så soffan blev kvar. Till slut släpade jag själv in den i ett förråd och stängde dörren.

Efter ytterligare en tid, började vi hälsa försiktigt på varandra. Jag dammsög stoppningen ordentligt och satte mig på prov i den några gånger. Den var riktigt jävla obekväm.

Man skulle kunna måla upp den, tänkte jag. Kanske lägga på någon vaddering och byta tyg. Så sakteliga började soffan bli en riktig familjemedlem. Den fick flytta in i köket. Först långt borta vid en vägg, sedan närmare järnspisen. Och nu står den vid matbordet.

Men jag sitter inte i den, det gör jag fan inte. Där sitter Sickan och Semla.

.

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.