Skrattar bäst som skrattar sist

Nisse ringde. Hon befann sig i något som hon misstänkte kunde vara en begynnande haschpsykos. Förvånande, men inte oväntat. Förvånande med tanke på att Nisse är något av en renlevnadsmänniska som studerar till apotekstekniker och förkastar alla former av droger. Oväntat, knappast. Det är ju Nisse, liksom. Kvinnan som kan skapa ett drama i tre akter av en kall potatis.

Nu ringde hon från en knastrande telefonlinje och jag hörde att paniken var nära.

– Är det farligt att äta cannabis? frågade hon.

– Ingen äter väl cannabis, svarade jag.

– Jag tror att jag har gjort det, flämtade Nisse.

– Hur då? frågade jag.

– I köttfärssåsen, svarade Nisse.

.

Nisse

.

Jag visste inte ens att Nisse kunde tillaga en sådan sak som, köttfärssås. Det har alltid varit jag som lagat maten ombord, och den har ingen blivit hög av tidigare. Nu händer det dock allt oftare att hon är ensam vid spisen, det vill säga om inte Skutskepparn är hemma. Då är det han som lagar maten (tror jag). Sedan sitter de där vid ett öde middagsbord och berättar om sina liv för varandra.

Till exempel hade Skutisen, vid ett sådant tillfälle, berättat för Nisse om sin tid som hippie på sjuttiotalet. Hon fick höra många förvånande uttryck. Det var Chillum och Chobang, Woodstock och Näbbstövlar. Helt främmande glosor för en ung kvinna av i dag. Samtalet gled dock vidare ganska fort och snart var hela historien bortglömd. Till den dag Nisse blev ensam ombord igen, och skulle laga sin egen middag. Köttfärssås skulle det bli.

Hon stekte köttfärs och hackade lök, blandade i tomater och örtkryddor. Riktigt gott hade det blivit, och hon njöt av sin ensamma måltid… till plötsligt ångesten slog till. Vad var det egentligen för örtkryddor hon hade blandat ned i anrättningen? Började hon inte känna sig lite konstig, och varför satt det ingen etikett på den gamla buckliga plåtlådan med timjan och oregano. Det var inte svårt att lägga ihop ett och ett och plötsligt stod det alldeles klart för henne. Hon hade hittat en gammal haschgömma från tiden för slaget om almarna (som han också hade berättat om) och drabbades av en fullt ut blommande haschspyskos. Det var då hon ringde till mig.

– Tror du att jag måste åka till akuten? frågade hon.

– Och hur ska jag någonsin kunna förklara det här för läkaren?

Samt:

– Tror du att jag kommer att fastna?

Jag vet inte om jag har skrattat så mycket på många år, men är det någon som är familjens ”berättare” så är det Nisse, och jag skulle aldrig kunna återge hennes skildring av förloppet så som hon gjorde i telefonen. En som inte skrattade var Nisse själv. Hon var nära på att börja grina, och när jag verkligen insåg hur orolig hon kände sig kunde jag lugna henne. Kryddorna var helt ofarliga, och det var jag som hade torkat egna örter i den buckliga, gamla plåtburken. Legala kryddor! Bra skit.

.

Men nu ska ni höra fortsättningen av den här eländiga historien. Under tiden som Nisse stretade på med sina hushållssysslor på fastlandet, satte jag igång med att storstäda huset på Gotland. Plötsligt behövde jag en sprayflaska för att blanda avkalkningsmedel i. Det är dock en bit till affären, så jag tömde helt enkelt innehållet i en flaska köksrengöring och hällde upp i en tekopp. Fel av mig!

Och hur FAN kunde jag få för mig att ställa in en halvfull tekopp med alldeles klart rengöringsmedel i porslinsskåpet igen?

I dag när jag kom in efter ett pass på gården och var r-i-k-t-i-g-t törstig, plockade jag helt enkelt fram den största kopp jag kunde hitta, fyllde den till brädden med juice och drack upp alltsammans i ett svep. Men det smakade ju satan!

Ångesten sedan, när man sitter där med vetskapen att man just har druckit i runda slängar 1,5 dl allrengöring. Känslan som sprider sig i kroppen när blandningen börjar kicka in. Som en riktigt, riktigt dålig fylla på arsenik och gammal skokräm. Jag vågade inte ens ringa till doktorn, inte till Nisse heller. Jag bara satt där och stirrade på ett filmklipp som jag tog med mobilen i går. Det kändes helt surrealistiskt. Jag undrar om man kan fastna i den här skiten?

.

 

.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.