En strimma ljus

Ibland tror man verkligen inte sina egna ögon. Som i fredags när jag skulle ta ut och damma mattorna. Först märkte jag ingenting, det var när jag tappade mobilen i snön som jag såg…

.

.

Det är inget skämt. Det här händer verkligen. I Sverige, i dag. Våren är på väg! Det trodde man ju knappast. Särskilt inte som man har varit omsluten av ett kompakt mörker i två månader snart. Är det någon som är värd en strimma ljus, så är det jag. Och så hundarna såklart.

Februari 2013

.Äsch, hundarna, förresten. Jag vet inte hur deras relation till ljus egentligen ser ut. De kan vara väldigt ”nattaktiva”. Det är en mus här i huset som ska jagas in i jävla kalkstenen. Varje natt! Men det är en listig rackare, och hungrig. Jag trivs faktiskt med den. Tänker att man ska nog ha en liten husmus att luta sig mot när vintern är som mörkast.

.

.

Annars har det varit full fart i helgen. Freja har fyllt 25 år, vi har hängt runt en del på Storsudret och besökt alla våra favoritställen från tidigare år. Jag älskar dem lika mycket på vintern!

Freja 25 år

Nu ska jag fortsätta att röja i den gamla ruinen som kommer att bli en del av hästarnas vindskydd. Veckorna går fort nu och snart har man dem här allihop. Jag hoppas det, att även gamle Totte får komma tillbaka till Gotland. Men han ska få en bedömning av hästtandläkaren först. Totte är över 30 år och har inte många pliggar kvar i munnen. Men vi säger som vi brukar och har gjort i flera år nu; ”Bara en sista sommar”.

* Läs mer om Totte och hans svåra stakningsskada i min krönika för Tidningen Hästfocus:  Tro, hopp och kärlek

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.